I USA spär storföretagens politiska ställningstaganden på polariseringen.
Sverige kan skatta sig lyckligt att inte fler företag agerar politiska åsiktsmaskiner. Ni fick dock en försmak av en trend som plågar USA när den amerikanska glassjätten Ben & Jerry’s tog ställning för det av Lagrådet sågade förslaget att ge 9 000 afghaner uppehållstillstånd för att studera på gymnasiet.
Här borta luftar storföretag allt oftare sina åsikter i frågor som inte har något med deras produkter att göra. Och de som väljer att inte säga något riskerar att attackeras av aktivister som använder tystnaden som intäkt för att företaget hyser “oacceptabla” sympatier. I ett redan hyper-polariserat klimat är det politiska postionerandet utmattande.
Det spända läget just nu summeras av kontroversen kring en kycklingsmörgås från Chick-fil-A, en av USA:s framgångsrikaste snabbmatskedjor. Twitters vd hade nämligen mage att inte bara beställa utan också marknadsföra den populära måltiden på sitt Twitterkonto.
Ett före detta nyhetsankare på kanalen CNN var snabb med att markera sitt missnöje: “Det här är ett intressant företag att lyfta fram under Pride Month.” (Under juni månad firas människor inom hbtq-rörelsen.)
Vad gjorde kycklingsmörgåsen så kontroversiell i vissa kretsar? Jo, Chick-fil-A:s vd tog för sex år sedan offentligt ställning mot samkönade äktenskap.
Twitterchefen bad som förväntat om omedelbar ursäkt för det påstådda övertrampet.
Så där håller det på. Bojkotterna mot otaliga företag haglar. Stödköpen likaså. De mest lättirriterade konsumenterna har, beroende på politiskt tillhörighet, bränt sportskor från New Balance (vd:n sa att han gillade president Trump) och krossat kaffeautomater från Keurig (företaget drog in sin reklam från Trumpfantasten Sean Hannitys program.)
Under en period bojkottade maken så många företag att jag skämtsamt undrade om det skulle bli någon mat på köksbordet. Om produkterna kunde tala hade vi haft en regelrätt partiledardebatt i hemmet.
I och med president Trumps intåg verkar även storföretagen ha ett växande behov av att bygga sina varumärken med budskap som flörtar med demokraternas väljare.
Procter & Gamble, storproducent av skönhets- och hygienartiklar, lanserade en reklamsnutt om “racial bias” (fördomar om hudfärg) och uppmanade tittarna att prata om det. Audi lät en modfälld pappa rada upp svårigheterna hans dotter kommer möta i en värld som inte uppnått jämställdhet.
Och under årets upplaga av finalen i amerikansk fotboll satte mobiljätten T-Mobile sitt namn på en kampanj där närbilder på bebisar av olika etnicitet kombinerades med ord som, “du kommer begära rättvis och lika lön” och “vi är alla lika mycket värda”.
Lönar det sig? En majoritet av amerikanerna, 57 procent, säger enligt en studie att de köper eller bojkottar märken baserat på företagets uttalade åsikter. Själv tycker jag det är olidligt att bli tilltalad som ett barn av multinationella företag med ett blött finger i luften.
De eviga plattityderna känns snarare som en uppfostringskampanj - “Du tycker väl rätt, lilla vän?” – som spär på motsättningarna än ett effektivt sätt att få folk att öppna plånboken.
Därför är det ironiskt att Ben & Jerry’s hävdar att företaget oroar sig för ökad polarisering och sedan medverkar till just det genom att blanda sig i svensk politik med ett utspel i en hett debatterad fråga (Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt fick i alla fall anledning att äta lite extra glass.)
Glassföretaget har sedan starten gjort aktivism för progressiva ändamål till sitt signum. När jag berättar för maken om kontroversen i Sverige säger han bara kort:
– Ben & Jerry’s? De bojkottade jag redan för 20 år sen.