Det är klart att vi ska lägga krut på att börja med saker vi vill – och att underhålla dem på ett bra sätt. Men hur våra livskapitel avslutas är minst lika viktigt.
Det är ju avsluten som påverkar vår minnesbild av hur hela skeendet, hela perioden, var.
Jag tror att det är bra att fokusera mer på avsluten när det gäller allt möjligt, som anställningar, kärleksrelationer, vänskap, geografiska platser man flyttar ifrån, semestrar . . .
Om en semester varit lång och skön men sedan kantas av diverse missöden finns bara en sak att göra: skratta åt eländet. Då blir semestern ett roligt minne, trots allt. Det där har blivit min käpphäst. Att försöka zooma ut och få ett helikopterperspektiv på eländet. Då är det lättare att se det komiska i situationen.
Om ett äktenskap har varit fantastiskt i många år, men avslutas på ett uselt sätt, så färgar och förstör det även de fina åren man hade i detta livsprojekt. Oförskyllt minns man hela kärleksrelationen som dålig.
Jag läser att vissa avslutar sina äktenskap med en fest. Likt bröllopsfest har man en skilsmässofest, som ett fint avslut. Tack för alla fantastiska år med dig, men nu är det över, nu går vi vidare och vårdar minnet av det här gemensamma livskapitlet så ömt vi kan.
Minns ni Kristina Lugns pjäs Rut och Ragnar? Pjäsens huvudpersoner hade efter många ångestfyllda år tillsammans äntligen kommit överens om att skiljas, och i hänförelsen över detta beslut anordnar de en skilsmässofest, med efterföljande "svekmånad".
Tja, det kanske kan funka för vissa lyckligt lottade där man är sams och överens och ingen är förd bakom ljuset. Om inte kan man ju ha en skilsmässofest utan sitt ex och med bara vänner istället. Tjoho, ibland glider man isär och nu tar livet en ny sväng. Låt oss fira att en dålig relation är över!
Om ett arbetsliv varit långt och rikt men avslutas med ett oengagerat, platt och intetsägande tacktal av chefen är det ju rent förödande. Ett helt yrkesliv som negligeras och får en solkig och grå filt över sig!
Det är väl därför det är så viktigt hur en begravning går till, tänker jag. Hur känslan måste vara den rätta. Hur den måste ge både den döde och dess anhöriga ett värdigt avslut, fritt från girighet och gamla släktkontroverser.
Så, låt oss vårda våra avslut. Fokusera på det goda och slå in varje livskapitel i ett fint paket, binda en röd rosett omkring och ömt placera det på vår inre minneshylla.