Jag vara bara runt elva år när de sades till mig av en troende skolkamrat.
Jag minns att jag tänkte ”jag kommer aldrig bli troende om man blir så elak av det som du är”.
Jag älskar kyrkor. Har alltid gjort. Från de första skolavslutningarna i Kärna kyrka till dagens korta lunchsittningar i Domkyrkan.
Det är där, i kyrkorummet, jag lärt känna mig själv bäst, det är där jag i de vildaste stormar alltid hittat ett varmt, vackert lugn.
Men alltid, fortfarande 45 år gammal, ekar den där pojkens ord i mig när jag kliver in i en kyrka.
Idag har jag själv en elvaåring hemma. Han tror mer än jag någonsin gjort. Vi pratar ofta om det. Det är vackert att höra en elvaårig pojke berätta om sin tro. Varje gång han gör det är det som att tiden stannar, som att vi lämnar tid och rum och kastar oss in i hans tro. Det är fint och det är hoppfullt.
Häromdagen frågade han plötsligt: ”Vad tror du på Christer?”.
Jag hoppade till. Inte så han såg det, men i mitt inre, och hörde genast en annan elvaåring i mig, och som så många gånger förr tänkte jag ”jag tror inte på gud så jag kanske hamnar i helvetet”.
Men jag svarade:
”Min tro är väldigt enkel. Jag tror på det goda, att försöka göra gott, att vi alla är goda när vi föds. Jag utgår därför alltid från att människor vill gott, sen får de överraska mig positivt eller negativt. Det är en tro som ger en ljus syn på livet.”
Elvaåringen på andra sidan köksbordet tittade på mig och sa:
”Okej. Fint.”
När jag besöker kyrkan funderar jag ofta på vad den ska göra för att sådana som jag ska känna oss välkomna. Vi som inte har en gudstro, som bara är där för att det är en fin plats som får oss att må bra. Har vi över huvud taget i kyrkan att göra?
Aldrig har Svenska kyrkan tappat så många medlemmar som i år, då drygt 80 000 har lämnat under årets tio första månader. Det är 33 000 fler än under hela förra året. För 15 år sen var 83 procent av Sveriges befolkningar medlemmar i Svenska kyrkan. Idag är den siffran 63 procent och om ytterligare 15 år beräknas den vara 45 procent.
I en sådan tid, och när samhällsklimatet blir allt råare, är det viktigare än någonsin för kyrkan att locka till sig människor. Inte som medlemmar, det är uppenbarligen få intresserade av, men som besökare och deltagare i kyrkans aktiviteter.
Kyrkor finns i överflöd i vårt avlånga land, så pass att Svenska kyrkan nu tittar på att sälja en del, så allt kyrkan behöver göra är att få oss alla att känna oss välkomna till dem. Kyrkan har inte längre råd att utestänga någon, oavsett tro eller sexuell läggning.
Jag tycker om biskop Martin Modéus återkommande budskap, att kyrkan ska stå på kärlekens sida. Han skrev det bland annat när han förra året, i en debattartikel i Svenska dagbladet, svarade 22 pingstpastorer som hade framfört att praktiserande homosexualitet är en synd.
Bra där av Modéus, men kyrkans företrädare borde höras ännu mer i debatten. Även om kyrkan ska vara opolitisk borde den ta en större plats när så mycket idag handlar om något så grundläggande som medmänsklighet.
Å andra sidan hörde en läsare av sig nyligen, efter att jag skrivit att jag tycker det är för mycket hat i vår tid, och efterlyste mer borgerliga värderingar hos mig, han tyckte mitt ”kärleksbudskap”, som han kallade det, passade bättre hos kvinnor och rödgröna. Så kanske behöver jag inse att kärlek och medmänsklighet inte längre är så grundläggande och opolitiskt.
Nu är det adventstid, kyrkomånaden nummer ett, och vi är många som de närmaste veckorna kommer sitta ned i en kyrka vi tycker om.
Jag ska göra det i Linköpings domkyrka och Vadstenas klosterkyrka, mina favoriter i Östergötland, och jag gör det av samma skäl som vanligt: för att det är så himla skönt, vackert och fridfullt.
