Jag har tänkt mycket på de orden. Muharrem Demirok (C) sa dem till mig när vi nyligen, tillsammans med Christian Gustavsson (M), satt ned och talade om allt och lite till.
De säger en del, de där orden, om min stad, Linköping, och grannstaden Norrköping.
Fina Linköping och ruffiga Norrköping.
Eller?
Kanske tråkiga Linköping och läckra Norrköping?
Nej, inte än, men om Linköping fortsätter i samma traditionella, propra stil, där det som görs och byggs knappast vinner några innovationspriser, samtidigt som Norrköping fortsätter glänsa med Bråvalla och sitt alldeles fantastiska gamla industrilandskap, ja då är vi snart där.
Testa själv, ta ett varv i kvarteren runt Knäppingsborg, Arbetets museum och Louis De Geer, slink in på någon av krogarna, tänk tillbaka på sommarens Bråvalla och ja, då känns Norrköping rätt läckert.
Tyvärr med bismaken att Linköping känns rätt trist.
Väldigt lite av det som görs och byggs i Linköping överraskar. Vi behöver fler människor som tänker utanför boxen, som föreslår och genomför utveckling utanför ramarna.
Vallastaden är verkligen ett steg på vägen, men det får inte stanna där, Linköping måste fortsätta prioritera det innovativa i alla sammanhang, från event till byggande. Mjärdevi är fullt av innovativa människor – vilken roll har de i Linköpings utveckling? Oftast ingen utanför det egna företaget.
Se bara på Norrköping och det senaste tillskottet, Katscha-huset på andra sidan vattnet vid strykjärnet. Förstå vilket mod det krävs av en stad att lyfta in en så hypermodern byggnad i den gamla industrimiljön.
Det modet har Norrköping. Det modet borde Linköping inspireras av.
– Att lägga Katscha som ett rymdskepp mitt i industrilandskapet borde inte gå i Norrköping, men det gör det, för där vågar man ta ut svängarna. De som vill något i Linköping, de som gör saker här, gör det ofta rätt tråkigt, tycker Christian Gustavsson.
Så är det ju tyvärr. Bra att så ledande personer som Gustavsson och Demirok inser det, men två politiker gör tyvärr ingen stad.
– Det är en kulturfråga, menar Demirok. Titta på SVT-dokumentären ”Sextemplet”. Den visar vad Norrköping är som inte Linköping är. Du skulle aldrig kunna ha en swingersklubb i Linköping. Du skulle inte kunna hitta en plats att ha den i. En stad som inte har plats för en swingersklubb är en tråkig stad.
Det är förstås inte en swingersklubb i sig som gör en stad läcker, utan spännvidden, kontrasterna som den symboliserar.
– Magnentus Building är ett annat lysande exempel i Norrköping, tycker Christian Gustavsson. En gammal socialkontorsbyggnad som renoverats till en helt jävla supergalen byggnad med Miamiinspirerad restaurang i botten med stor pool i mitten. Ett skäl till att man gör så är för att visa ”det går rätt bra för oss, vi kan göra sånt här”, men Mannerson i Linköping skulle aldrig göra så. Så gör man inte i Linköping. Det vore att förhäva sig.
Nåväl, nu är vi i läget här i kära Linkan att jag blir glad för minsta lilla nytänkande.
Som Lindstén fastigheters senaste projekt, ett bostadshus i Johannesborgsparken, vid korsningen Videgatan-Malmslättsvägen. Det hade kunnat byggas som en vanlig rektangulär betongkloss, men blir nu i stället en fem våningar hög cirkelformad byggnad helt i trä.
Så läcker! En applåd till alla inblandade.
Fortsätt så, Linköping! Fortsätt överraska!