En vanlig fråga från er läsare, senast på Linköpings stadsfest förra helgen, då jag diskuterade den med flera av er.
De som tycker att vi borde publicera namn oftare framför ofta argumentet ”att det ska kännas när man begår brott, det ska synas i media”.
Nej, nej, nej, säger jag alltid då, att straffa människor är aldrig ett skäl för oss att publicera namn. Vi är inte en del av rättssystemet, vi är ingen bödel.
Publicerar vi namn så är det för att vi anser att det finns ett starkt allmänintresse, till exempel om vi vill varna för bedragare eller dömda brottslingar.
Publicerar vi inte namn så är det för att vi anser att allmänintresset inte är tillräckligt stort relativt den skada publiceringen skulle medföra för den enskilde, dess anhöriga eller brottsoffer.
Dessa hänsyn står de flesta utgivare i Sverige eniga kring i dag. I mitten av 1900-talet var det annorlunda, då publicerade Corren och andra svenska tidningar oftare namn på såväl brottslingar som olycksoffer.
Jag bad Ola Sigvardsson, Correns chefredaktör 2004–2011 och pressombudsman sedan 2011, kommentera den utvecklingen, vilket han gör i krönikan här.
Där skriver han bland annat:
”Det intressanta på senare år är att mediehusen i så hög utsträckning hållit fast vid den publiceringstradition som gällt de senaste 30 åren. Att vi upplever en radikal omsvängning i dag kan jag alltså inte hålla med om. Tvärt om fortsätter Sveriges ansvariga utgivare att vara just det; ansvarsfulla.”
Fina ord från Sigvardsson som gör mig glad, glad att verka som journalist och utgivare i ett land med en sådan pressetik.
I våra pressetiska regler ägnas flera punkter åt försiktighet kring namnpublicering, bland annat med orden ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”
Väljer vi att vidareförmedla signalement på gärningsmän, som jagas eller sökes, så ska signalementen vara tydliga. Syftet med att publicera signalement är att hjälpa polis och allmänhet, då måste vi vara tydliga, då ska exempelvis inte hudfärg utelämnas.
När det gäller restauranger som klandras vid miljöinspektioner så skriver vi när det är allvarligt klander och då alltid vilken restaurang det handlar om. Så har inte alltid gjorts, men så gör vi nu.
Tveka inte att höra av dig om du har frågor kring våra publiceringar.