Under de senaste veckorna har jag som så många andra arbetet hemifrån. Den enda människa som jag har umgåtts med i verkliga livet är min sambo. Jag förstår om hon börjar bli trött på mig.
Tack och lov har vi torpet som vi flyr till under helgerna. Givetvis kan vi inte umgås med några av våra grannar där. Men det finns ju andra levande varelser. Som småfåglar.
Jag har märkt att det går alldeles utmärkt att bedriva fågelskådning från soffan i vardagsrummet. Ett par meter från fönstret har vi vår fågelmatning. Och den är populär.
Tidigt på morgonen, innan det har börjat ljusna, hoppar koltrastarna runt på marken och letar efter mat. En stund senare, när himlen ljusnar, dyker talgoxar och blåmesar upp. Snart ansluter svartmesar och talltitor.
Plötsligt bryts lugnet. Nötväckan är en aggressiv typ som skrämmer bort de andra fåglarna. Den beter sig som en huligan när den roffar åt sig den bästa platsen och fyller den spetsiga näbben med mat. Erik Rosenberg skriver i sin klassiska bok ”Fåglar i Sverige” att nötväckan är en ”särdeles pigg och käck fågel”. Det är bara att hålla med.
Det dröjer inte länge förrän nötskrikan gör en elegant inflygning och sätter sig på en gren och kraxar som den kråkfågel den är. Det är lätt att tro att nötskrikan är en tuffing. Men det räcker med att knacka lite lätt på fönstret för att den ska flyga iväg. En annan fegis vid fågelmatningen är stenknäcken. Ibland räcker det med att den känner sig iakttagen för att den ska fly.
Om jag har riktig tur dyker ett gäng orädda stjärtmesar upp. De ser ut som golfbollar med vingar när de landar i lönen, äter lite av talgbollarna och försvinner lika snabbt som de kom. Man får vara glad om man får se dem någon minut i taget. Rosenberg skriver att man aldrig kan få se nog av stjärtmesens ”täcka uppenbarelse”. Så sant.
Domherrarna är förstås alltid lika välkommen. Sången är inget vidare men hannarna med sina röda bröst (”cinnoberröd”, skriver Rosenberg) överträffar all julpynt man kan köpa.
Min absoluta favorit är en sällsynt besökare. Den utpräglade skogsfågeln tofsmesen sitter där plötsligt en dag på sin gren. Jag gillar den skarpt. Blir den rädd reser den sin tofs i ett försök att se skräckinjagande ut. Det lyckas inte.
Plötsligt försvinner alla småfåglar som på ett givet tecken. En sparvhök flyger ljudlöst in för en attack och försöker att stilla sin hunger. Den misslyckades den här gången. Det dröjer ett tag innan de första talgoxarna vågar sig tillbaka.
Snart är allt som vanligt igen.