I veckan hörde jag dem vid plocksalladen i affären. Jag hade glömt matlåda, säg inget till min fru, och hade i stället nu siktet inställt på två kokta ägg. Jag vet, jag är en enkel man.
Bredvid mig, stödjandes mot sin rollator, stod en äldre dam med det största av leenden.
Hej! svarade jag och sken upp jag också. Omöjligt att göra annat.
– Är du stressad? frågade damen.
Nej, inte alls. Jag funderar mest på om jag ska ta två eller tre ägg.– Jag vill inte besvära dig, men när jag såg dig så ville jag verkligen gå fram. Jag brukar ju läsa vad du skriver och vet att du uppskattar när folk kommer fram till dig.
Ja, det gör jag verkligen. Det är det absolut roligaste med mitt jobb, alla fina samtal med er läsare.– Ja, jag vill egentligen inget speciellt, men jag tänker så ofta att ni på Corren borde få vet hur mycket ni betyder för mig. Jag säger det ofta till min dotter, och vi har sagt att jag borde skriva eller ringa, men det blir aldrig av. Det är så lätt att känna att man mest är till besvär när man kommit upp i åren.
Så du ägnar tidningen mycket tid?– Ja, det gör jag såklart, det gör nog alla i min ålder. Men det är inte det, det är sällskapet, det är mest det jag uppskattar. Du vet, jag har aldrig haft så stort umgänge. Min man dog tidigt, innan vår dotter hade flyttat hemifrån, cancer som alla andra, och sedan dess har jag levt ensam. Jag borde ha engagerat mig en förening när jag slutade jobba, men det blev aldrig av. Eftersom min dotter inte bor i Östergötland så är jag ganska ensam.
Och då är Corren ett bra sällskap?– Ja, P1 och Corren. Jag skulle så gärna vilja säga det här till P1 också, vad de betyder för mig. Jag är faktiskt inte sorgsen över att vara ensam, men jag skulle nog vara det om jag inte hade radion och tidningen. Det låter kanske konstigt, men jag har aldrig långtråkigt. Visserligen är mina dagar ganska inrutade, men det är det som är så skönt. Jag vet hur dagarna ser ut, men jag vet aldrig vad radion och tidningen kommer innehålla. Nu babblar jag, Christer. Tycker du jag är konstig?
Nej, självklart inte. Men jag blir alltid fascinerad av att ni läsare öppnar er så för mig, som att vi är vänner första gången vi möts.– Ja, jag förstår att det förundrar dig. Du skrev för ett tag sen om en gumma som var som jag. Ensam. Jag klippte ut den artikeln och visade för min dotter. Jag sa, det där hade lika gärna kunnat vara jag. Det var så på pricken lika. Speciellt det där hon sa om er som skriver. Ni blir som vänner, det känns som om jag känner flera stycken av er. Så jag känner till det mesta om dig, unge man! Haha!
Det låter farligt.– Haha, du behöver inte vara orolig. Tror du Corren kommer finnas länge till?
Ja, absolut. Papperstidningen är oerhört viktig för oss, inte minst ekonomiskt. Så du behöver inte heller vara orolig. Läser du allt i tidningen?– Ja faktiskt. Till och med utrikes och sport. Jag läser sida för sida. Bäst tycker jag om reportagen om människor som fyller år eller går i pension. De är alltid läsvärda. Men du, nu ska inte jag störa dig längre.
Du stör inte, du gör mig glad. Du vet ju att jag gärna skriver om såna här möten i tidningen. Är det okej för dig?– Självfallet, kära du. Bara du skriver snällt. Haha! Du får inte måla upp mig som ensam och bitter.
Vill du att jag har med ditt namn?– Nej, men du får gärna kalla mig något gulligt. Agnes! Kalla mig Agnes! Haha!
Vi kramades, sa hej då, Agnes gick vidare och jag återvände till mina äggfunderingar.
Det var vänliga veckans bästa matrast.