Vi översköljdes av dunka-dunka, fyrverkerier, Moldaver med spasmer, joddlande vanvettingar från Rumänien och skrikande studentflakssångare från när och fjärran. På scenen släpade de upp bråte för miljontals hryvnia: kanoner, fullstora optimistjollar, diamantpläterade månar, ett huvud i skala 100:1. Förutom att varje nummer skulle ha varsin dataanimering dyrare än hela ”Avatar”.
Att domen skulle komma så omedelbart var kanske inte så konstigt. Inget fel med påkostad scenografi, men när man släpper upp österrikiska after ski-sångare på en scen för yppersta världsartister blir det lite som om man skulle låta Gunnilse IS lira på Camp Nou. Det matchar inte, helt enkelt.
Och det var ju just det den rufsige skönsångaren från Portugal valde att förmedla när han just vunnit: ”Musik är inte fyrverkerier, det är känslor.”
Salvador Sobrals ”Amar pelos dols” är en Disney-ballad så som de lät långt innan datoranimeringar var uppfunna. Piano, stråkar, skönsång. Punkt. Inte ens tillstymmelse till en liten baskagge. Och även om det fanns bättre nummer i Kiev denna kväll (till exempel Bulgariens) kan jag förstå att tittarna och jurygrupperna röstade på det enda andningshålet.
Att Robin Bengtsson kom femma: starkt. Jag tror inte Nano hade toppat det. Drygt 40 länder tävlar i Eurovision varje år, och de senaste sju åren har Sverige kommit topp fem alla gånger utom en. Det blåser verkligen medvind.
Tv-shows-mässigt vore det en välgärning om Sverige fick hålla i programmet varje år. De ukrainska programledarna och mellanakterna skulle väl inte riktigt toppa svenskt kvalitetsindex. Nästa års final kan bara bli bättre.
Faran är väl bara att vi får en låtmässig reaktion, när vartenda land väljer att skicka dit sin egen Benjamin Syrsa. Det kan bli en sävlig tillställning i Lissabon.