– Spana in farsan, säger Baloo och börjar svänga på sin lurviga björnkropp.
Till tonerna av ”Var nöjd med allt som livet ger” undervisar han lille Mowgli om att ta vara på allt som erbjuds och inte oroa sig för världsliga bekymmer.
Inte konstigt att grabben blir impad. Vem skulle inte vilja ha Baloos coola avslappnade inställning till livet?
Dobididoo, liksom! Från morgon till kväll! Inte bry sig om något! Storhandla? Glöm det när man kan käka myror. Laga mat? Varför det när man kan plocka frukter av bästa klass med sin höger- och vänstertass.
Okej, jag ska villigt erkänna att jag som tonårsförälder ställer mig lite frågande till Baloos roll som vårdnadshavare. Vilken farsa lovar sina barn ett bekymmersfritt liv? Vad händer när Mowgli en dag inser att han måste anstränga sig om han inte vill äta myror hela livet?
Förtränga sina sorger? Skapar inte det psykisk ohälsa i framtiden?
Kanske är det tur att Bagheera plötsligt dyker upp och påminner Mowgli om hur verkligheten fungerar?
För vad skulle hända om vi i människobyn helt plötsligt inte hade något att klaga på?
I Sverige ska man helt enkelt vara missnöjd. Det är en del av vårt arv och dna. Hela vår fikakultur bygger på att vi har något att klaga på under tiden som vi doppar det torra mariekexet i kaffet i personalrummet. Det kan vara chefen, andras ungar eller kommunens snöröjning.
Framförallt är det socialt oacceptabelt att vara för nöjd. En nöjd människa framstår som en person utan ambition och drivkraft. Gissningsvis skulle de flesta arbetsgivare avslå Baloos jobbansökan som barnvakt redan vid det personliga brevet utan att ens ha tittat på hans cv.
Nä, Mowgli måste tas till människobyn genast menar Bagheera. Att gå runt och smaska honung hela dagarna kan sluta i fördärvet.
– Då blir han ju män’ska, svarar Baloo oroligt.
Någonstans avundas jag Baloo. Ibland vill jag också vara en dansande sorglös björn. Jag vill släppa loss och bara strunta i val av elleverantör, skoinköp inför skolstarten, nytt träningskort eller planerade husrenoveringar. Men finns det ens något jag skulle kunna lära mig av Baloo?
Tänk om den lurviga björnen trots allt besitter en kunskap som vi i människobyn mitt i all vår strävan glömt bort. Kanske har Baloo rätt, när han säger:
– Jag ska lära han allt jag kan.
Och eventuellt har Bagheera fel när han svarar:
– Nåja, det går väl ganska fort.
För att lära sig att ta en dag i taget utan att bekymra sig för morgondagen kan ta en livstid att behärska.