En tvåa i centrala Oslo. Sex svenska ungdomar och en skyhög månadskostnad. Efter ett tårfyllt brev där jag försäkrat hyresvärden om att vi var skötsamma, lät han tveksamt oss flytta in. Som enda par fick jag och sambon lyxen att få eget rum – ett gammalt skafferi där sängen likt en tetrisfigur till slut kunde kilas fast i det trånga utrymmet. Vi var Norges motsvarighet till Sveriges polacker och vi tog vårt uppdrag på största allvar – som mest hade jag tre jobb som pusslades ihop till ett schema; förskolan på vardagar, pizzerian på kvällar och stallet på helgen.
I lägenheten kokade pastavatten oupphörligt på spisen utan fläkt. Tvättstället bågnade av blöta kläder. Vattenångan låg som ett lock uppe vid stuckaturerna. Kondensen rann på fönstren i den dragiga sekelskiftslägenheten. En ihållande lukt av häst från mina stallkläder förenades med odören av burkravioli som någon hade fått dille på. Löneutbetalningarna staplades på hög till den planerade långresan. Min kropp var gjord av coleslaw, knäckebröd och billig öl. Olivolja var lika med guld och flaskorna märktes med namnlappar. Det fattades köksstolar till alla men det var aldrig ett problem – alltid var det någon som var på jobbet. Toaletten saknade lås så den mest kreativa av oss gjorde en skylt. Ledigt. Upptaget.
Varje kväll var det ett evigt organiserande – på sex personer hade vi två nycklar som behövde hamna i rätt händer för att alla skulle kunna ta sig in i lägenheten nästkommande dag. Var man utan nyckel fick man ringa på porttelefonen för att bli insläppt av någon som var hemma. Som den porttelefonen ljöd. In-ut-hej-svejs-godmorgon-godnatt-stäng dörren-håll käften. Vi var ett dysfunktionellt kollektiv som ordnade in oss i ett fungerande kretslopp i den lilla lägenheten.
På vardagsrumsväggen skapade vi ett kollage av urklippta bag-in-box som vi tyckte var extra fina. Ett duschdraperi fick fungera som fondvägg. Det var fult som stryk, men vi var nöjda. Av en granne fick vi en kontorsstol i utbyte mot ved. Någons pakistanska kollegor gav bort en inpyrd soffa – med förbehållet att vi fick hämta den själva och ta med oss deras burfåglar. Sagt och gjort. Fyra män reste sig ur soffan när vi anlände, fågelburen staplades i mitten – och så traskade vi hem genom halva Oslo. Glada över soffan, förundrade över fåglarna.
Vi var 19 år och hade skapat oss vårt första riktiga hem.