Jag vill berätta om Monica. Monica var tillsammans med en släkting till mig. Första gången jag träffade Monica vågade jag knappt prata med henne, hon var så vacker. Doftade så gott. Hon hade blankt, långt hår, stora ögon, fina kläder och högklackade skor på en vardag.
När de skulle gå kramade hon mig, den tunga doften av parfym stannade kvar runt mig, länge. Vi blev vänner. Hon hade katter som jag fick leka med och hon gav mig en vinröd velouroverall i present.
Hennes pojkvän var periodare. När han hade sina vita perioder träffade han kvinnor. Han annonserade i lokaltidningen, alltid med rubriken ”Nykter och skötsam man”. När han väl åkte dit igen, för det gjorde han alltid, drog kvinnorna. Men inte Monica. Hon skulle rädda honom från flaskan, sa hon. Jag minns det som en stökig tid med fyllefester och bråk.
Som sexåring förstod jag inte allt som hände, men jag kommer ihåg att telefonen ringde ofta till oss om nätterna, och att pappa åkte dit för att hjälpa till att reda upp bråken.
En gång när jag hälsade på hemma hos dem blev Monica slagen. En lavett rakt över ansiktet. Hennes huvud for bakåt när handen träffade kinden. Hon varken skrek eller rörde en min. Hennes blick fångade min. Jag stod med korslagda ben eftersom jag höll på att kissa ner mig av rädsla. Hennes blick var trött. Livlös.
Jag tror det var sista gången jag träffade Monica. Kanske minns jag fel. Jag minns i alla fall hur mamma satte sig på sängkanten kort därefter för att berätta något allvarligt. Monica fanns inte mer. Hon var död. När jag tjuvlyssnade på vuxensamtalen förstod jag att hon hade blivit ihjälslagen med en eldgaffel.
Min släkting hämtades av polis till förhör men släpptes då en annan man erkände mordet. Ett svartsjukedrama, hette det. Hon fick skylla sig själv, hette det.
Vi hjälpte min släkting att rensa ut Monicas saker. En av hennes katter hade fått ungar. De fina kläderna packades ner i kartonger. På nattduksbordet låg hennes necessär. ”Du får ta något” sa mamma. Jag tog upp det röda läppstiftet, luktade på det, det luktade Monica, och stoppade det i fickan.
När jag för första gången klev in på en redaktion i slutet av 90-talet blev jag snabbt varse att våld i nära relationer inte är något som prioriteras inom journalistiken. Jag hörde inte heller någon prata om det, mer än som ett avslut på en diskussion om en händelse: "det var ett lägenhetsbråk", och då skrev vi oftast inget om det. Konstig benämning egentligen "lägenhetsbråk", precis som att det är lägenheten det bråkas om.
Förr hade polisradion en central plats på redaktionen och jag har många gånger ofrivilligt tvingats lyssna på när polisen ryckt ut till adresser där det har förekommit bråk. Höga röster, skrik och gråtande barn har hörts från radion, och sedan polisens "inget att rapportera" till reportern som ringde för att kolla om det hänt något.
Jag läste en intervju med journalisten Kerstin Weigl i SvD i veckan. Hon har kartlagt fler än 300 fall där kvinnor har dödats av våld i nära relationer. När hon började rapportera om detta under 80-talet kallades hennes artiklar för ”socialporr”, det ansågs inte vara riktig journalistik.
För ett par veckor sedan knivhöggs en kvinna till döds i en gångtunnel på resecentrum. Kvinnan hade skyddade personuppgifter och hade tidigare haft skyddat boende. Kvinnan var på väg till Linköping för att träffa sina barn, samma dag som exmannen. Han väntade på henne när tåget rullade in.
Hon blev den femte kvinnan som mördats på tre veckor. Det känns helt tröstlöst, men något håller på att hända. Våld i nära relationer debatteras flitigt. Politiker kräver skärpta straff. Det är inte kvinnan som ska gömmas undan. Det är mannens liv som ska begränsas.
Hemma pratar jag och 18-åriga dottern om detta. Det är svårt att förklara varför både media och den offentliga debatten har gett våld i nära relationer så lite utrymme.
Dottern reagerar på att flera personer som hon har pratat med känner sig "lättade" för att den mördade kvinnan kände sin baneman. Dottern utbrister: "Gör inte det alltihopa så mycket hemskare? Att bli mördad av någon du känner?
Idag välkomnar vi ljuset och värmen som kommer åter, och den förändring som nu kanske äntligen är på gång.