“Du måste anmäla det här, du fattar det va? Det här är ett sexuellt övergrepp.”
Han säger det så självklart men jag har svårt att förstå vad han menar.
Vi har kul. Dansar ihop på dansgolvet, skrattar åt hur trångt det är och när våra vänner finner varandra på ett mer lustfyllt sätt flinar vi. Vi åker tillsammans till efterfesten. Redan då är jag säker på att du vet att du inte har något att hämta hos mig, för det har jag sagt. När natten närmar sig morgon är det självklart att vi alla ska sova kvar i lägenheten. Till dig och mig finns det en luftmadrass och en soffa. Men soffan är liten och madrassen stor nog att fylla upp halva rummet. Så vi delar. Jag ser inget konstigt i det. När man vet att det bara blir några få timmars sömn är det självklart att de timmarna är bättre på en fullstor madrass än en liten knölig soffa. Vi ligger på madrassen och skrattar tillsammans. Jag drar ordvitsar och tittar dig i ögonen. För det är sådan jag är. Men efter en stund längtar jag efter sömnen och sluter därför ögonen.
"Det är inte ditt fel"
Jag rycker till när du lägger dina fingrar mot min tinning och sakta börjar smeka mina konturer. Jag tittar på dig, flinar till och drar täcket närmre ansiktet. Beröring är inget som skrämmer mig. En klapp är en klapp. Så jag sluter ögonen igen.
Då kysser du mig.
Det mest rimliga hade varit att snabbt ställa mig upp och be dig gå därifrån. Men jag gör inte det. För jag vet att jag har tittat dig i ögonen där du ligger på andra sidan madrassen. Det är ju inte ditt fel. Jag vet att mina ögon kan glittra och det är klart att de kanske kan ha snärjt dig. Så jag tar ditt ansikte i mina händer, skjuter bort dig ifrån mig, ler och vänder mig sedan om. Men jag säger aldrig ordet.
"Ville inte få dig att känna dig dum"
Din arm lägger sig runt mig. Jag låter den ligga kvar, fortfarande med ryggen mot dig, för jag vill inte få dig att känna dig dum. Och en arm är bara en arm. Men när jag vaknar till en stund senare har du gått längre än så. Din arm har rört sig ner över min kropp och du rör handen rytmiskt utanpå mina trosor. Jag känner mig illa till mods men vill inte få dig att känna dig dum, du kan ju faktiskt ha trott att jag varit vaken hela tiden. Jag flyttar din arm, tar bort dina nyfikna fingrar och lägger dem på min axel istället. Långt ifrån de delar jag inte vill dela med dig men ändå någon form av närhet - så att du inte ska känna dig bortgjord. Du viskar i mitt öra “Du gillar det här va? Att göra mig galen och spela svår?”. Jag tittar dig i ögonen, skakar på huvudet och vrider sedan tillbaka ansiktet, bort från dig.
Jag somnar igen, även om det tar längre tid denna gång, och tänker att du nu förstått. Men fingrarna är fortfarande nyfikna och din lust växer samtidigt som jag än en gång somnar.
Din styrka skrämmer mig
Nästa gång jag vaknar är dina fingrar innanför mina trosor. De söker sig längre in och jag fryser till. Du trycker dig mot mig och jag fumlar snabbt med min hand under täcket för att plocka bort din. Men den här gången håller du emot. Du vill ha mer, men jag vill inte ha dig. Din styrka skrämmer mig. Ju hårdare jag trycker min hand, desto hårdare trycker du din. Efter en stund släpper du efter.
Hur känner du dig nu? Du måste ju förstå att jag inte ville? Men du är ju full. Och jag har ju ändå varit ganska söt och trevlig under kvällen. Så det är klart att det inte var meningen. Jag vill ju inte göra bort dig. Men det är klart att du har förstått nu. Så jag säger ingenting.
Hur kan du veta vad jag vill?
Varje gång jag vaknar under de fyra timmar vi ligger på madrassen måste jag flytta på dina händer, vrida bort mitt ansikte och lugna ner min puls som skräms upp av att min kropp känner din åtrå. Men jag är ganska fin ikväll och jag har ju ändå varit trevlig och rolig, så det är klart att du kan ha missförstått. Men jag säger aldrig ordet. Även om varenda del av min själ skriker det. För jag tänker att du bara missförstått. Bara testat. Att du inte kan hjälpa om du tolkat mina signaler på andra sätt än vad de var menade.
För hur kan du veta om jag inte säger nej? Det har jag ju inte sagt. Inte bokstavligen.
Ett oskyldigt försök – eller en anmälan?
Morgonen efteråt tittar du knappt på mig. På fem minuter är du borta och jag lämnar själv snabbt lägenheten för att åka till jobbet. Ångesten växer i magen men jag förstår inte varför jag känner mig så värdelös - att han ville ha mig är ju en komplimang oavsett vad jag känner för honom.
När jag berättar det hela för en vän blir han arg. Jag ber om ursäkt vilket bara gör honom argare. Han säger åt mig att anmäla men jag kan inte förstå. Anmäla det där? Det var väl bara ett vanligt missförstånd? Ett oskyldigt försök att ragga? Och jag var ju faktiskt väldigt trevlig. “Du är den starkaste människan jag vet, Ida. Om du inte känner att du har rätten att anmäla det här så förstår jag att andra inte anmäler annat.” Hans ord sätter sig som en knytnäve i magen. Har han rätt? Jag vet inte. Jag vet bara att jag, som journalist, har läst domar och åtal där gärningsmän har gjort samma sak som jag varit med om och där personen sedan har dömts. Men det här? Det var väl inte riktigt så det var? Han misstolkade säkert bara vad jag ville. Jag vill inte vara taskig mot honom, han ville mig säkert inget illa.
Och hade jag någon gång bokstavligen sagt nej? Nej.
Så jag anmäler inte. Men jag skriver en text. En text om att jag innan och utan kan definitionen av sexuellt ofredande och våldtäkt. Men teorin är så annorlunda från praktiken. År av liknande händelser har trubbat av min känsla för vad som är rätt och fel - åtminstone när det gäller min kropp. Och jag sa ju aldrig “nej”. Eller?