September månad är en speciell månad i mitt hemland. I den här månaden börjar skolan, universitetet, bönderna skördar mogna grödor och människorna förbereder proviant inför vintern.
Nästan alla i mitt hemland har mer eller mindre samma septemberrutin. Att handla skolkläder, block och annan skolutrustning åt barnen, att laga speciell mat som kan sparas och ätas under hela vintern.
September lägger sina fingrar tydligt på naturen i mitt hemland, då skördas oliver, fikon, granatäpplen, aprikoser, vete och mycket annat som mättats av sommarens solsken. Träden förskönas av gyllene guldlöv.
Jag minns de stora brickorna fyllda med krossade tomater och aprikosmarmeladen som lagts på borden på nästan alla balkonger för att torkas i solen. Jag minns tidiga morgnar när jag hörde barnen på väg till skolan, deras röster var fyllda av energi och skratt, och de tunga stegen som drog dem tillbaka hem på eftermiddagen.
Jag minns min pappas favoritlåt som han brukade upprepa då septembers tecken kom. Låten är så vacker och full av fina beskrivningar om väntan på kärleken en typisk septemberdag.
Saknaden som jag försöker döva vaknar av höstens lövträd. Under en promenad vid havet spelade jag låten på mobilen. Den tog mig på en resa genom tiden tillbaka till min barndom då jag hade på mig min nya skolkostym och hur lycklig jag var. Jag minns att glädjen inte var densamma de år jag fick bära förra årets använda skolkläder, men föräldrarna sminkade över det genom att shoppa nya skor till den gamla kostymen.
Låten fortsatte, det kändes som att min pappas rost hördes i mitt öra. Jag spelade den igen och igen som om jag varje gång kunde köpa mig en ny biljett till minnens tåg, där jag kunde känna doften av sockervadd och kokt majs och höra säljärnas röster utanför skolmuren. Röster som upprepade hur mycket gott de hade vi kunde smaka på som smaken av olivolja i Zaatar’s rulle som min pappa gjorde åt mig för att ta med till skolan. En regndroppe avbröt den vackra drömmen och hämtade tillbaka mig till verkligheten, jag hade kommit långt bort från mitt hus.
Nu är det dags för ny tid och jag stängde minnenas flöde på samma sätt som när man lägger tillbaka sina finaste saker i en gammal låda och låste den igen. Regnet hjälpte mig att gömma tårarna i ansiktet.
Konstigt när man upplever samma saker på ett helt annat sätt och i en annan miljö. September ska komma varje år, och mina minnen ska aldrig bli för gamla för att minnas. Tiden får aldrig släcka charmen i dem. De är arvet som jag har från hemlandet. Septembers gula lövträd är ett vacker tecken som jag ska vänta på varje år.
Reem Alhaddad kom till Sverige som flykting hösten 2013. Hon bor i Västervik och arbetar som integrationsassistent.