Jag vet att jag inte borde. Men jag kan inte låta bli. Fem pingvinstänger för 20 spänn är ett alldeles för lockande pris för en sockerknarkare utan karaktär.
Trist nog går jag på dem varje gång – lockvarorna framme vid kassan. Det slinker ner batterier, halstabletter, glasögonservetter och tre små chokladbitar för 10 kronor i varukorgen medan jag otåligt står och väntar i kön.
Väl hemma ska skräpet från alla inköp sorteras. Det gör jag med glädje, inte så mycket av miljömässiga orsaker utan mer av sociala skäl. För vem skulle jag umgås med om inte återvinningscentralen fanns?
Jag är för ung för PRO och skulle jag dyka upp på öppna förskolan utan barn börjar nog de andra föräldrarna leta efter snabbvalsknappen till 112. Om någon vecka är det föräldramöte i skolan, men där är det inte direkt umgåsläge. De flesta sitter som på nålar och väntar att läraren ska komma till sista punkten på Powerpoint-presentationen så de får rusa hem.
Hade jag levt för 100 år sedan hade söndagarna på kyrkbacken varit min räddning. Där hade jag kunnat prata av mig med kreti och pleti som tvingats dit av prosten.
I överkonsumtionens tidevarv har lördagens vallfärd till kommunens återvinningscentral blivit den nya kyrkbacken. Hit måste vi alla ta oss förr eller senare om inte bostaden ska svämmas över av kartonger, uttjänta elprylar och burkar med torkad målarfärg.
Det är med pirr i magen jag stuvar in en möglig matta, ett par slitna gympadojor, en icke-fungerande iPhone-laddare och en låda ruttna äpplen i bakluckan på Skodan. Undrar vem jag kommer träffa den här gången? Kanske kan jag få höra något skvaller om det senaste som händer i Boxholm?
Kön med bilar och släpvagnar ringlar lång redan vid ”trädgårdsavfall” och ”fyllnadsmassor”. Jag får en plats intill containern med ”energiåtervinning”. Och turen är på min sida, för där står Malin som jag inte sett på år och dar. Hon berättar att hon precis blivit farmor. Strax intill ”wellpapp” träffar jag Maria. Det visar sig att hennes dotter blivit ihop med en kille från Spanien. Vid ”elavfall” hälsar jag på Micke som inte är särskilt pratsugen.
Det är med sorg i hjärtat jag åker ut genom bommarna från ÅVC:n. För snart är min sociala mötesplats ett minne blott. Anledningen stavas ”fastighetsnära avfallshantering”. Två gigantiska sopkärl med fack för allehanda skräp ska inom två år ersätta turerna till tippen.
Jag öppnar min sista pingvinstång och slänger plasten i skräpet. Äter jag tillräckligt många så kan det kanske räcka för en tur till återvinningscentralen även nästa lördag.
Jag ser redan fram emot det.