När det var provbad i den nya simhallen den 29 mars fick jag frågan om att som reporter hoppa i plurret. Här blev det ett krig i mitt huvud.
Den ena hjärnhalvan sade wow. Jag älskar att bada och har länge varit väldigt nyfiken på den nya simhallen. Tänk få åka vattenrutschkana och testa bubbelpool på jobbtid. Väldens roligaste uppgift. Självklart ska jag göra det.
Men snabbt kom den andra halvan in i diskussionen. Vänta här nu. Ska jag visa mig i baddräkt för våra läsare? Ska en film finnas på mina lår för alla att se på Correns sociala medier? Nej nej nej. Det här kommer jag att ångra.
Jag är född 1992 och har växt upp med tjejtidningar som basunerade ut tusen tips för att gå ner i vikt och som hånade de smala kändisarnas "muffinsmagar". Nu scrollar jag på sociala medier och ser alla influencers med "thigh gap" och solkysst hud.
I perioder har jag svält mig själv för att passa in i den bild av "snygga brudar" som jag matats med. För att sedan ge upp och trycka i mig en chipspåse som är det godaste jag vet. Det här är inget unikt för mig. Säg den tjej i generationen millenials som inte haft en ätstörd relation till sin kropp under någon period av sitt liv.
Tillbaka till provbadet. Efter ett dygn av intensivt bollande med mina hjärnhalvor bestämde jag mig. Jag ska bada. För vem är det egentligen jag skäms för? Och borde jag inte ta det här tillfället att visa upp min helt vanliga 30-åriga bleka kropp med celluliter och lår som dallrar när jag går. Så att kanske någon annan kan se mig och andas ut över att det inte finns något mellanrum mellan mina ben.
Så jag gick och köpte en baddräkt och tackade ja till uppdraget. När jag kom in i omklädningsrummet tog jag bilder för att visa hur det såg ut.
I vår rapportering fick vi kommentarer från folk som blev bestörta över de öppna duscharna. Vi valde att spela in ett poddavsnitt där vi diskuterade om man är bekväm med att duscha bland folk eller inte. Min kollega berättade att hon aldrig skulle göra det. Jag sade att jag vurmar för öppenheten.
När vi lade ut poddavsnittet på Facebook rasade kommentarerna in. Många tyckte att duscharna var förfärliga, medan andra inte tyckte att det var något konstigt alls. Under artikeln på vår hemsida trillade kommentaren in där en läsare kallar mig för en empatilös blottare. En annan läsare gratulerade oss utan kroppskomplex som kan visa vår nakna hud bland främlingar.
Till er kan jag meddela att kroppskomplex finns. Empati också. Jag är helt för att varje människa ska få göra precis som den själv vill i situationen. Som tur är finns det två duschhytter där man kan skölja av kroppen helt privat.
Det jag bara blir så rädd för är att utvecklingen tycks gå mot ett samhälle där kroppen är så laddad att vi inte kan visa den. Om vi aldrig kan duscha med andra vanliga människor, vad ska vi då jämföra oss med? Pinnsmala influencers med filter. Vad bra.
En gång när jag var mitt i en period av kroppshat och kaloriräknande besökte jag ett kallbadhus i Malmö. Där satt alla kvinnor nakna i bastun och njöt av värmen och det isande doppet i havet som följde. Där fick jag se att folk faktiskt inte har retuscherade rumpor och platta magar. Där kunde jag för första gången på länge andas ut.