Att vika tvätt är hushållets mest kontemplativa arbetsuppgift. Lite lugn musik och monotona rörelser får hjärnan att börja snurra.
När jag stod i tvättstugan och vek ett par jeans, medan jag funderade på varför tillverkarna tagit bort de öppna hålen i hörnen på påslakanen (kriminellt, onödigt och sjukt opraktiskt), trillade ett mynt ur en av fickorna. Min första tanke var att det var en peng från nån gammal utlandsresa. Men vid en närmare titt var det en vanlig svensk femkrona från 2022.
– Visst ja, det är så den ser ut!!!
Det slog mig plötsligt att jag inte ens minns när jag hade kontanter på mig senast. Näthandel, betalkort, Apple pay och Swish har helt distanserat mig från sedlar och mynt. Plånbok är ett fenomen ingen under 25 år vet vad det är. Pengar har blivit en ogripbar siffra på ett bankkonto, inte en blänkande metallbit i handen.
Samtidigt som jag vek ihop en grön t-shirt i storlek small började jag fundera på vad som skulle hända om det blev krig och elnät och internet brakade ihop. Tänk om betalkort och mobiltelefonlösningar blev värdelösa? Min enda femkrona skulle ju inte ens räcka till att handla ett mjölkpaket. Att köpa mat var bara att glömma. Den pingvinstång i lakrits- och hallonsmak som pengen räckt till hade inte mättat längre än några minuter. Kanske skulle familjen svälta ihjäl på mindre än en vecka?
Jag satte ihop ett par strumpor och började tänka på hur jag skulle klara andra vardagliga situationer. Värme i elementen, glöm det. Matlagning i ett modernt kök, glöm det. Duschning, glöm det också. Kommunikationen skulle få skötas med röksignaler, eftersom telefonkablarna av koppar i vårt hus i Boxholm knipsats av för länge sedan.
Det verkar som jag omedvetet blundat för all information om prepping och att förbereda sig inför krig och krissituationer – inga konserver i källaren, inget elaggregat, inga nödbatterier, ingen bensindunk i garaget, inget extra vatten, INGENTING!
I en låda i vardagsrummet ligger en solcellsradio med vev. Alltid något eftersom information är viktigt i kristider.
Jag vek ihop ett par kallingar och insåg att jag antagligen kommer vara den första som stryker med när kriget kommer.
Den enda trösten är att kommer jag dö i välvikta kläder.