För er som inte känner till Bibeln så väl kan jag berätta att det finns en gubbe i början av boken som heter Mose. Han får ett uppdrag av Gud att ta med sig hela gänget landsmän ut ur Egypten. Men redan vid Röda havet tar det tvärstopp. Det visar sig att ingen av dem har gått simskola och badmadrasserna hade de glömt att packa ned.
Men på något magiskt sätt tar Mose sin stav och delar på havet. Plötsligt är det bara att knalla torrskodda över till andra sidan.
Just exakt en sån cool stav skulle jag behöva när jag kommer hem från jobbet. Innanför ytterdörren möts jag nämligen av ett ogenomträngligt hav av skor som sprider ut sig huller om buller i hallen – fotbollsskor, foppatofflor, gympadojor och skridskor.
Nu skulle det vara lätt för mig att lägga över hela skulden på mina barn, men det vore djupt orättvist. Majoriteten av dojorna är sorgligt nog mina.
”Skänk dem till second hand. Det finns de som behöver dem bättre”, säger familjen.
Men varje par fyller ju en extremt viktig funktion och därför är det omöjligt att skiljas från dem.
Innegympaskorna behövs i gymmet
Löparskorna till löpning
Löparskor med dobbar på vintern
Vardagsgympadojorna till fotboll och lek
Jobbskorna till jobbet
Finskorna (skorna, inte kvinnorna i vårt grannland) när man går bort
Kängor när det är snö
Stövlar om det regnar
Foppatofflor är perfekta i trädgården
Arbetsskor med stålhättor när jag bär plankor
Som ni ser! Varje par skor är värdefulla på sitt sätt. Vem bär plankor i foppatofflor eller i finskor? Eller tar en löptur i vinterkängorna? Skulle jag komma med mina skitiga gympadojor till gymmet slänger de ut mig.
Eftersom vi är fem personer i vår familj skulle det bli 50 par skor, dvs 100 höger- och vänsterdojor, om alla samlade på sig lika många skor som jag. Inte helt optimalt, det fattar jag rent intelligensmässigt.
Men då jag inte äger en magisk stav har jag lyckats ”lösa” problemet på ett annat smart sätt. Jag stänger långsamt ytterdörren, smyger försiktigt tillbaka ned för trapporna och fortsätter runt hörnet på huset. Där ligger källaringången. På så sätt tar jag mig in i huset utan att passera genom havet av skor i hallen.
Syns de inte, finns de inte!
På vägen passerar jag tvättstugan och den överfulla plastpåsen med omaka strumpor som ligger där och väntar på en kompis. Den påsen är värd en egen krönika och det strumpproblemet löser nog inte ens Moses magiska stav.