Runt restaurangbord med vänner får jag ofta ledsna blickar riktade mot mig när samtalen kommer in på att skaffa barn. För plötsligt är jag elefanten i rummet. Den som sticker ut. Sitter där med snabeln i tallriken och försöker smälta in. En gång började till och med en bekant gråta när jag berättade att jag förmodligen aldrig kommer att bli pappa. Hon hade förvisso druckit något glas för mycket när tårarna började falla men det kändes ändå lite konstigt att jag behövde trösta någon som kände sådan sorg över mitt så uppenbart miserabla liv.
Men det händer att jag också måste trösta mig själv. För faktumet gör sig påmint ganska ofta; att jag och min fästman faktiskt inte kommer få uppleva det som enligt något slags vedertagen sanning ska vara meningen med livet. Vi kommer inte att komma hem från BB, alldeles omtumlade, med ett litet nytt liv som vi ska ta hand om med lika delar skräck och lycka. Vi kommer varken vara med om långa, sömnlösa nätter eller morgonbråk om vi har bråttom till förskolan. Vi kommer inte att få uppleva vårt barns första ord, första steg eller första teckning som prompt ska sättas upp på kylskåpet. För vårt barn finns inte och kommer heller inte att finnas. När jag tänker på det så känns det plötsligt ganska ledsamt. Då vill jag gärna ha vårt barn här, precis just nu. Tätt intill.
Trots min egen barnlöshet kan du fråga mig nästan vad som helst om småbarnsåren och få ett snabbt svar. Jag kan berätta för dig att det för några år sedan var coolast att ha en mattsvart vagn av märket ”Bogaboo” men att det i dag är mer trendigt med svensktillverkat, förslagsvis Emmaljunga. Jag kan berätta hur en snorsug fungerar och när du kan börja ge ditt barn lite mosad banan som komplement till amningen. Det blir lätt så när majoriteten av ens umgängeskrets skaffar barn inom loppet av två år. Det snackas nämligen inte om så mycket annat. Ibland vill jag ropa "snälla, låt oss prata om något annat, åtminstone i två minuter", men eftersom jag gärna vill att mina vänner ska fortsätta vilja vara mina vänner så ropar jag ingenting alls, utan fortsätter lyssna på ett samtal om vilken storlek hos Polarn och pyret som passar bäst till en 2,5-åring. Så här sitter jag nu, med hjärnan full av fakta motsvarande en hel högskoleutbildning, utan att ha någon användning för den. För mitt barn finns ju inte. Och när jag tänker på det blir jag ledsen igen.
Vännerna kommer ofta med förslag på lösningar på vår barnlöshet.
”Ni kan väl adoptera?”, säger en.
”Eller hitta ett lesbiskt par att få barn tillsammans med”, svarar en annan.
En tredje tillägger:
”Surrogat är uteslutet, eller?”
Sanningen är att alla förslag är uteslutna. En adoptionsprocess på många år skulle förmodligen innebära lika många besvikelser som förhoppningar. De senaste årens avslöjanden om stulna barn gör inte att man blir mer sugen. Att bilda familj tillsammans med ett annat par är helt enkelt inget för oss -- dessutom känner vi inte något underbart lesbiskt par som gärna skulle vilja dela ett barn med oss. Och vad gäller surrogat… ja, jag behöver inte argumentera för allting i den här texten. Faktum kvarstår. Det kommer inte att bli något barn. Hade jag velat ha det om det gått att få till på ”naturlig väg”? Jag kan faktiskt inte svara med säkerhet på den frågan. Triggervarning för extrem klyscha men jag har faktiskt så mycket annat att leva för. Och jag tror definitivt inte att barn är lösningen på allt, snarare verkar de ganska ofta vara själva upphovsmakaren till problemet som måste lösas.
Men allt oftare landar jag ändå i att svaret på den där frågan är ja, trots allt. Varför kan jag annars bli så ledsen över vetskapen att ingen, någonsin, kommer att kalla mig för pappa? Varför pirrar det annars till i kroppen när jag får köra vännernas barnvagnar och för en stund få låtsas att barnen som sover däri tillhör mig?
Ibland kan jag enkelt trösta mig själv när jag känner den där barnlängtan. Det kan räcka med att tänka på mina vänners tomma ögon. Hur de få sömntimmarna tagit sig fysiska uttryck, omöjliga att tvätta bort. Då kan jag känna energin efter min egen åtta timmars ostörda sömn och bli ganska glad. Andra gånger är det svårare. Som den där natten i vintras när jag vaknade med blöta kinder. I drömmen hade min fästman lärt vårt ansiktslösa barn att cykla ute på vägen utanför huset. Det var sol och allt var perfekt. Och barnet som var vårt ropade det där klassiska, som väl alla barn ropar. ”Titta pappa, jag cyklar.”
