För er som inte har följt debatten om sydafrikanska löparstjärnan Caster Semenya: Hon är världens bästa kvinna på 800 meter, med OS-guld 2016 och VM-guld 2017, som konstaterats ha hyperandrogenism med en hög nivå av testosteron. I dagarna har idrottens skiljedomstol, Cas, beslutat att kvinnor med XY-kromosomer, som Semenya, måste ha en testosteronnivå under 5 nanomol per liter. De flesta kvinnor har XX-kromosomer och en testosteronnivå under 2 nanomol per liter.
Cas-domen har delat upp debatten i två läger: De som tycker att den gör idrotten mer rättvis och de som tycker att den är svårt diskriminerande, ja till och med ett hot mot mänskliga rättigheter. Konsekvensen av domen blir att kvinnor som Semenya tvingas till hormonbehandlingar för att kunna tävla, vilket fått läkarförbundet World Medical Association att reagera kraftigt.
– Vi har starka förbehåll för hur etiskt hållbara de här reglerna är. De är baserade svaga bevis från en enda undersökning, som dessutom debatteras omgående inom det vetenskapliga samfundet, har WMA:s ordförande Leonid Eidelman sagt i ett uttalande.
Heidi Stensmyren, ordförande i Sveriges läkarförbund, säger i ett pressmeddelande:
– Det strider mot våra grundläggande etiska principer; medicinska behandlingar ska ges utifrån medicinska behov, och inte för att få delta i tävlingar.
Självklart är det så, självklart ska inte idrotten på kemisk väg manipulera idrottarnas förmåga för att skapa en jämnare kamp.
Det är lätt att tycka synd om Caster Semenya, ingen människa förtjänar en sån här diskussion i offentligheten.
Hedvig Lindahl, fotbollslandslagets målvakt, är en av många världen över som ryckt ut till hennes försvar. FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) har uppmanat världens regeringar att se till att idrottsorganisationer avstår från att utveckla och driva politik och praxis som pressar kvinnliga idrottare att genomgå onödiga, förnedrande och skadliga medicinska behandlingar.
Dessutom: Medicinering mot höga testosteronvärden medför ofta biverkningar, som vallningar och svettningar. Idrotten förbjuder alltså hormonbehandling i form av dopning, för att det anses farligt, men inför nu hormonbehandlingar för att skapa "rättvisa".
Det är detta många medicinska experter vänder sig emot i Cas-domen. Läkaren och antidopningsexperten Åke Andrén Sandberg säger i en SVT-intervju:
– Ingen ska ta medicin för att förbättra prestationen och ingen ska behöva ta den för att försämra heller. Det är för mig väldigt konstigt.
Jag tycker att den principiella diskussionen är mer intressant än det enskilda fallet Semenya.
Idrotten blir bara relevant om den inte skiljer sig för mycket från den utveckling och tidsanda vi ser i samhället i stort.
Om idrotten utvecklas till en udda företeelse med udda beteende och udda regler så blir den mer freakshow än en inkluderande folkrörelse. Den blir irrelevant för den stora massan.
Ingen annanstans, i den demokratiska, civiliserade världen, vore det okej att utestänga en grupp människor utifrån deras fysiska egenskaper. Det är sånt som antidemokratiska civilisationer gör. Och nu också idrotten.
De som applåderar domen mot Semenya menar att idrotten blir för orättvis om kvinnor med hög testosteronhalt får delta.
Vad ska vi mer göra för att skapa en helt rättvis idrott? Ska alla fysiska skillnader jämnas ut? Kanske en regel så alla basketspelare är lika långa? Alla skidåkare har samma lungkapacitet? Alla höjdhoppare lika långa och lika spänstiga?
Nej, så blir det inte. Den här nya regeln inom idrotten ska enligt Cas bara gälla kvinnliga löpare med XY-kromosomer som vill tävla på distanser mellan 800 och 1609 meter (en engelsk mil).
De kunde lika gärna också skrivit in i regeln att den bara gäller löpare från Sydafrika med initialerna CS.
Vill vi ha en idrott där bara kvinnliga kvinnor är välkomna?
Vetenskapen är dessutom delad kring huruvida människans naturliga testosteron verkligen påverkar fysiska prestationer. Många menar att det främst är syntetiskt testosteron, anabola steroider, som gör det. En studie som presenterades i British Medical Journal nyligen pekade på att det är talangen, inte testosteronnivån, som avgör hur framgångsrik en idrottare blir.
Ska idrotten fortsätta på det här spåret, och styra de tävlandes fysiska förutsättningar, så kan man lika gärna införa olika klasser där idrottarna klassificeras utifrån sina fysiska förmågor. Könsindelningen kommer att behövas fortfarande, för även om Caster Semenya är duktig så är hon chanslös mot de bästa männen, men varför då nöja sig med bara män och kvinnor? Det finns ju långt fler kön än de två.
Sen ser man till att varje idrott inför varje tävling inför en testprocedur, lik boxningens invägning, där alla värden mäts och idrottarna placeras i rätt klass, med rätt definition av kön.
Är det dit idrotten vill? Vore det den perfekta rättvisan? Skulle intresset bland åskådare och media öka eller minska med många fler klasser i alla idrotter?
Men vem vet, kanske vi om 20 år har en tredje könsindelning i alla idrottstävlingar med tävlande som inte definierar sig som vare sig man eller kvinna. Med flera klasser i varje kön som utgår från deltagarnas testosteron, fysiska mått och lungkapacitet.
Internationella friidrottsförbundets hetsjakt mot Caster Semenya är ovärdig idrotten.
Historien har sett hundratals mer dominanta idrottare än hon. De senaste tio åren har hon vunnit tre mästerskapsguld (två VM och ett OS). Carolina Klüft vann i stort sett dubbelt så många guld på halva tiden under sin tid som sjukampare.
Jag tror att idrottens grund, de enkla förutsättningarna, "alla får vara med", "först i mål vinner", är en överlevnadsfråga för en idrottsrörelse som redan idag kämpar varje timme med att upprätthålla sin relevans i det enorma utbud som digitaliseringen har fört med sig.
Det är bara för idrotten att acceptera att det med jämna mellanrum kommer fram atleter som dominerar sin grej. Som Stenmark, Bubka och Klüft.
Superstjärnor som med sin extrema talang, extrema psyke och extrema fysik är en stor del av idrottens charm.