Vi pratar ofta om skolan hemma vid köksbordet med tre barn i två olika skolor i årskurs 5, 6 och 7.
Vår verklighet är precis som studierna visar, vi är en del av den svenska skolsegregationen, där barnens vardag skiljer sig enormt.
Vi hör om kaos, om stökiga, högljudda klassrum där läraren inte kan göra sig hörd, men vi hör också om lugn, om klassrum med lärare och elever i perfekt samspel.
Det är som natt och dag, men det är svenska skolan, våra barns vardag.
Jag tänker på min egen skoltid, vad det hade inneburit för mig om det hade varit stökigt i klassrummet.
Det hade varit fullständigt förödande.
En del människor kan fokusera även om det är livligt omkring dem, men jag har alltid varit beroende av lugn runt mig för att kunna fokusera.
För oss med koncentrationssvårigheter är det tufft nog att hitta fokus i ett tyst rum, sätts vi i ett livligt rum blir det omöjligt.
Som tur är växte jag upp på 70- och 80-talet i en skola med klassrum där bara en person i taget talade. Antingen läraren eller någon av oss elever. Aldrig i mun på varandra. Aldrig.
När jag hör om anarkin som råder i många klassrum idag så tänker jag alltid "det hade jag aldrig klarat".
Jag tror inte jag är så annorlunda. Jag tror det finns många som jag i dagens skola, barn som behöver lugn för att fokusera, barn vars skoldagar förstörs totalt när det är stökigt i klassrummen.
Vi hör ofta politiker debattera hur skolresultaten ska bli bättre.
Att skapa lugn i alla Sveriges klassrum vore en bra början.
Till sist måste jag berätta om något ytterst märkligt som hände på redaktionen i veckan. Det var i torsdags förmiddag, jag och en kollega hade just diskuterat skolan och den kommande artikelserien då jag avslutade diskussionen för att hämta kaffe. Väl vid kaffemaskinen, som är placerad bakom Correns reception, knallade en man fram till receptionisten och bad att få tala med en journalist.
Jag tog emot och satte mig ner för att lyssna på mannen.
Han sa:
– Jag är här för att jag vill att ni skriver om den svenska skolan. Jag är 70 år, jag har jobbat hela mitt liv i skolan, och gör det forfarande, och jag känner att något behöver göras innan det är för sent.
Först skrattade jag lite, ursäktade mig med att hans besök var det märkligaste sammanträffande jag varit med om, men sedan satte vårt samtal en väldig fart.
Räkna med högintressant läsning framöver, mannen i receptionen blir definitivt ett avsnitt i vår kommande artikelserie.
Har du också tankar om skolan?
Hör av dig!