Tillhör du de drygt två miljoner svenskar som har följt "Vår tid är nu" på SVT. Grattis i så fall. Generationsdramat, som hade säsongsavslutning i veckan, tillhör definitivt det bästa Sveriges Television någonsin gjort.
Serien skildrar rekordåren. Första säsongen 1945–1950, andra 1955–1962 och tredje, som ännu inte sänts, 1968–1971.
Med restaurangen Djurgårdskällaren och familjen Löwander i centrum kastas vi in i tiden då Sverige blomstrade, då svenskarna fick det bättre år för år, då folkhemmet byggdes, miljonprogrammet gav en miljon nya bostäder och en rad sociala reformer genomfördes, som barnbidrag 1948, religionsfrihet 1952, socialhjälp 1956, tjänstepension 1960 och individuell inkomstbeskattning 1971.
Per-Albin, Erlander, Volvo, Saab, teven, Hyland, VM -58, Ingo, Astrid Lindgren, Dag Hammarsköld – det var en tid för framgång, en tid för hjältar, en tid som fastnade för evigt i alla som upplevde den.
Att som svensk blicka tillbaka på rekordåren är som för elitidrottare att sitta i soffan i Mästarnas mästare och se tillbaka på sina bästa år.
Det mesta, för att inte säga allt, ter sig alldeles underbart.
Från krigsslutet 1945 fram till oljekrisen 1973 var det ständig tillväxt i det sönderbombade Europa och allra bäst gick det för obombade Sverige, där framför allt familjen Wallenberg stod redo med sina industrier att serva omvärlden i dess återuppbyggnad.
Många av oss som lever i Sverige idag har starka band till de där åren. Dels ni som levde mitt i dem, som barn eller yrkesverksamma, dels vi som så många gånger har hört äldre generationer prata om dem.
SVT sökte efter en dramaidé som skildrade just den tiden, folkhemmets uppbyggnad, och när Johan Rosenlind, med mångårigt förflutet i Stockholms krogliv, kom med idén om "Vår tid är nu" föll allt på plats.
Jag älskar serien, den trollbinder mig varje minut.
Kulisserna i all ära, de är fantastiska, likaså skådespeleriet, men det bästa med "Vår tid är nu" är berättartempot, hur regissörerna ofta vilar i miljöer, stämningar och uttryck. Det gör att man som tittare landar i det levnadstempo som gällde då, på 40- och 50-talet. Det är genialiskt och för en 47-årig trebarnspappa mitt i livet år 2018 rena terapin, som att släppa gaspedalen och gå ner i varv i ett yogapass.
Skådespelaren Charlie Gustafsson, som spelar kocken Calle i serien, sa så här till DN på en pressträff i höstas:
– Jag tror att det är en bra tid i dag för en sådan här serie, som skildrar en epok med både starkare framtidstro och långsammare livstempo. Sverige har redan gjort flera noir- och krimserier i världsklass. Men i en tid när samhället är ganska mörkt tror jag att många längtade efter lite kärlek och hopp igen. I form av stor, klassisk dramatik.
Jag tror han har rätt i varje ord där, Gustafsson.
För hur märkligt det en må vara så sitter vi här 50 år senare, då världen blivit friskare och levnadsstandaren ökat ytterligare några nivåer, med betydligt sämre framtidstro hos många människor.
När Sverige tog fart var det också början på urbaniseringen, där städerna idag vuxit sig starkare och större och lämnat landbygden svagare och glest befolkad. Så när många människor i Sveriges största städer ångar på med minst lika stark framtidstro som den som fanns på 50- och 60-talet, med flott boende, nya bilar, dyra kläder och många resor, så står många landsbygdsbor bredvid och undrar var deras framtid finns.
Om det förr mest var politiker och tv-profiler som hördes så har digitaliseringen idag gett alla som vill en röst. Ett inlägg på Facebook från vem som helst kan idag få en spridning till miljoner läsare.
Så missnöjet i vårt land är inte längre tyst, men är det större?
En fråga Anna Zackrisson, som regisserat den andra säsongen av "Vår tid är nu" tillsammans med Andrea Östlund, lyfte på ovannämnda pressträff:
– Den upplevda enheten i samhället berodde nog också delvis på att alla inte använde sin röst på den tiden. Att vissa bestämde och att de flesta tyckte att det var i sin ordning. Så det kanske kändes mer enat, men frågan är om det var det.
Något givet svar finns förstås inte, men kanske är det just det, alla människors röster, som blir det stora när vår tid en dag skildras?
Tänk dig ett drama liknande "Vår tid är nu", om det görs om 50-60 år och skildrar början på 2000-talet, hur skulle det se ut?
Säkert skulle digitaliseringen bli central. Internet, sociala medier och smarta telefoner och allt vad det har inneburit för samtalsklimat och levnadsvanor. Och det faktum, att när vi fick kamera i våra telefoner plötsligt vände på den och började ta bilder på oss själva i stället för våra omgivningar.
Det mer polariserade politiska klimatet kommer förstås också skildras, med växande Sverigedemokraterna till höger och växande Vänsterpartiet till vänster och alla trevande partier däremellan.
Så visst finns det en berättelse även i vår tid som våra barn en dag kan återberätta i en stor dramaserie.
Men kommer den väcka samma måbra-känslor, samma stolthet, som "Vår tid är nu"?
Tveksamt.