– Jaha, då säger vi så.
– Ha en trevlig dag så hörs vi!
– Tack, ha en trevlig dag du med!
– Visst, hejdå!
– Hejdå och kram på dig!
– Kram, kram!
– Hej, hej!
– Hej!
– Hej!
KLICK!
Har det alltid varit så här, eller är det bara jag som tycker att proceduren för hur länge man ska säga "tack och goodbye" har tänjts ut med åren?
Fast egentligen är det ett angenämt problem. Att överhuvudtaget prata med någon och höra en mänsklig röst i andra änden känns lika unikt som hitta ett nytt utrotningshotat djur.
Appar som Messenger, Whatsapp, Teams och Snapchat har gjort att det knappt ringer på min privata telefon längre. Det är textmeddelanden som gäller till 99,9 procent.
”Köp ägg t maten d e slut"
”Blir lite sen t jobbet..."
”Swisha 200! please!”
"OMG! Vart e duuuuu"
Skulle det ringa i mobilen blir man nästan överraskad.
– Va? Har jag DEN fula ringsignalen? Det hade jag glömt!
Om det är knepigt att avsluta ett samtal så är ribban för att starta ett samtal betydligt lägre. På den tiden man bodde hemma och hade fast telefon lärde man sig artigt att svara med namn och telefonnummer. Idag behövs inte ord, det räcker med att utstöta vokala pubertala ljud.
– Aaaaa! Vaaa ä re?!
Och naturligtvis har man ju koll på vilket namn i telefonboken man trycker på när man ringer. Så varför ska man behöva bli upplyst om det en gång till?
Kanske försvann den formella presentationsfasen när alla skaffade en egen personlig mobil och man slapp dela en knapptelefon (med riktnummer och tilltrasslad sladd) med resten av familjen?
Jag minns det fasta telefonnumret vi hade när jag växte upp. Jag kan fortfarande slå min bästa kompis föräldrars nummer i sömnen. Ändå kan jag med nöd och näppe komma ihåg mitt eget mobilnummer. Och definitivt inga andra nummer än 112 och 1177.
På redaktionen i Mjölby ringer vi dagligen samtal till kommuner, företag och organisationer. Ofta går signalen fram till någon form av växel där det svarar en person med övertrevlig myndighetsröst. Avslutningsproceduren är enkel. Man tackar för hjälpen och lägger på. Men häromdagen när jag hade pratat klart med en ung person i en kommunväxel hände något som gjorde min dag. Samtalet avslutades av den kommunala tjänstepersonen på ett högst oväntat sätt:
– Kram och ha en fin dag!
Snacka om att bli officiellt omkramad! Mer sånt skulle göra samhället lite vänligare och trevligare.
Nu har det blivit dags för mig att avsluta veckans krönika. Vi ses! Ha det så bra! Puss, puss! Tja'rå! Hej, hej! Och kram!