”Va, sa hon så?”
”Ja. Sen frågade hon om jag var homosexuell. Då sa jag nej.”
Jag skrattar till igen och känner att hjärtat pumpar hårt. Slagen känns ända upp i huvudet. Jag vet inte om det gäller alla, men när jag känner skam börjar mitt hjärta alltid slå för fort.
Jag och kollegan utbyter några meningar om den märkliga situationen. Hon säger att hon förstår att jag ljög, att jag inte tog diskussionen med kvinnan där och då. Jag säger åt mig själv att tänka på annat, men lyckas inte. Spenderar i stället alldeles för mycket tid av resterande arbetsdag åt att tänka på exakt det jag inte ska tänka på. Mitt hjärta slår fortfarande för fort.
På eftermiddagen ringer jag en vän och återger händelseförloppet. Drar historien ännu en gång under ett kalas på kvällen. Alla häpnar över det som hänt och jag har ett konstant leende på läpparna. Och hjärtat, det slår. Hårt.
Under natten andas jag i fyrkant och gör avslappningsövningar. Men när klockan är 03.40 och vargtimmen håller en i ett stadigt grepp hjälper det föga att slappna av i en muskelgrupp i taget. I stället kapitulerar jag inför sömnlöshetens faktum och tillåter mig själv att känna de hårda slagen innanför bröstet. Tankarna letar sig tillbaka till mötet med kvinnan.
Hon stannade med sin cykel när jag stod och fotograferade prästen vi intervjuade. Sökte min uppmärksamhet. Hon var inte gammal. Tvärtom. Runt 40. Såg ut som vem som helst. Läpparna målade med ett rosa glans.
Skammen. Jag förstår nu att den är tudelad. Dels en känsla jag är väl bekant med, den som sällan hemsöker mig numera men som fanns där konstant under min uppväxt. Skammen över att vara den jag är. Alla bögar i landsortsskolor vet precis vad jag talar om.
Men så är det den andra känslan, den har jag svårare att slå ifrån mig. Varför stod jag inte upp för mig själv? Och varför stod jag inte upp för pojken inom mig som fortfarande är 14 år och tror att han är sjuk i huvudet? Och varför stod jag inte upp för alla pojkar och flickor som är 14 år i dag och känner samma sak? Om jag, som lever ett så privilegierat liv som öppet homosexuell i en accepterande omgivning, inte vågar säga ifrån, vem ska då göra det?
Jag spelar upp scenen i huvudet en gång till, men den här gången ändrar jag i manuset. Den här gången låter jag inte kvinnan stå oemotsagd. Jag säger ifrån, säger att hon ska skita fullständigt i vad jag har för sexuell läggning och att jag är glad att hon inte är min granne heller.
Jag spolar tillbaka och trycker på play igen. Och igen. Upprepar den uppdiktade scenen om och om igen tills det känns som att det är den som är korrekt och sann.
Jag tittar på klockan. Den har passerat 04 nu. Jag lovar mig själv att göra annorlunda nästa gång något liknande sker. Försöker övertyga mig själv om att jag inte kommer bryta det löftet. Sedan vänder jag mig om och kramar han som ligger intill mig. Känner hur hjärtat saktar ner.