Timbro har släppt sin årliga genomgång av populistiska partier, Timbro Authoritarian Populist Index. Det är den mest ambitiösa, årliga mätningen av populism i Europa som görs, och är varje år värd att läsa.
De populistiska partierna är nu jämnstora med de socialdemokratiska partierna i Europa och har tydligt övertagit de liberala partiernas plats som Europas tredje politiska kraft. Nästan varannan regering i Europa stödjer sig på eller inkluderar ett populistiskt parti.
Det står klart att de fåfänga hoppen som en del hade 2017, när Emmanuel Macron blev president framför Marine le Pen och Geert Wilders framgångar inte blev så stora som befarat, att populismen var på väg ner inte stämde. Tvärtom ökade stödet för populismen under 2018 och nu på rekordnivåer. Samtidigt är extrempartier, nazister, fascister och kommunister i princip utraderade som politisk kraft. Men populisterna definieras bland annat av att de inte respekterar domstolars, myndigheters och mediers oberoende. Det eroderar den liberala demokratins pluralism och multipolaritet, vilket är allvarligt.
Rapporten beskriver vår tid som en era där masspartierna är slut, de som samlades fungerade som folkrörelser eller intressepartier och där en stor del av väljarkåren var engagerad. Men där finns, åtminstone i Sverige, vissa tecken på att rörelsen kring Sverigedemokraterna är en gräsrotsrörelse. Medan andra tidningarna knutna löst eller hårt till partier läggs ner på löpande band öppnas allt fler med koppling till SD.
Partiet är också det som växt tydligast och under längst period. I sociala medier finns också ett stort engagemang bland sympatisörer och väljare. Långt ifrån allt är trevligt, en del rent av hatiskt, men att partiet i kraft av sin ungdom faktiskt har ett annat engagemang går inte att bortse ifrån. Den vitaliteten gör att de inte kommer försvinna som politisk kraft på mycket lång tid.
En intressant sak som ska noteras är att stödet för populister är lägst i Storbritannien, samtidigt som landet kanske är den tydligaste symbolen för en populistisk seger, Brexit. Dels beror det såklart på landets valsystem som är som byggt för att två partier ska dominera. UKIP, Storbritanniens populistiska parti, kollapsade fullständigt efter Brexitomröstning och förlorade samtliga 145 mandat de hade i 2017 års val. Idag har de noll platser i det brittiska parlamentet. Väljarna har till stor del gått till Torys, efter att partiet i princip genomfört det viktiga för UKIP-röstarna, ett utträde ur EU. Det borde ge utrymme för eftertanke för alla som vill besegra en populistisk kraft.
Tonläget kring de populistiska krafterna kommer vara vansinnigt högt i den svenska EU-valrörelsen, liksom det var i svenska valet, där vänstern och en del aningslösa liberaler förenades i en besatthet av att varna för 30-talet, frihet för domstolar och media, tala om att vara ”på rätt sida av historien”, försvara rösträtten och yra om påhittade positionsförändringar. De kommer samtidigt vara oförmögna att erbjuda ett politiskt alternativ som kan locka över väljare från populistiska partier till andra, de kommer istället att förvärra den allt djupare polariseringen i samhället för att försöka göra kortsiktiga vinster. På sikt sår de draksådd de inte kommer klara av att hantera.
Henrik Hall är fristående krönikör