När jag var 25 ville jag resa ut i världen och göra nytta för de fattiga. Jag hamnade i en stad i norra Indien där jag skulle arbeta med tibetanska flyktingbarn. Men det var svårare än väntat, jag tvivlade på om jag gjorde någon nytta och jag hade ingen att luta mig mot. Efter ett tag drabbades jag av en känsla som jag inte hade räknat med: Jag fick en svår, tärande hemlängtan. Jag ville vara hemma bland vänner, äta filmjölk och flingor till frukost och känna mig så där avslappad som man gör när man hör till.
Men jag ville inte erkänna att min hemlängtan var så stor, jag skulle ju rädda världen! Så är det nog för många även i dag. I globaliseringens tid ska den kompetente världsmedborgaren kunna slå ner sina bopålar var som helst på klotet. Då blir hemlängtan en svaghet som man bara talar om i förbigående. Ändå måste internationella företag hyra in psykologer för att stötta viktiga medarbetare som stationerats utomlands men efter en tid förlamats av hemlängtan. Det sker diskret.
Men den utlandsplacerade svenskens hemlängtan är bara en västanfläkt jämfört med flyktingens. Jag kunde resa hem från Indien, mitt hem fanns kvar och väntade på mig, det var bara en tidsfråga innan jag kunde återförenas med bryggkaffet och grusvägen ner mot sjön.Flyktingen har flytt för att hemma inte längre är en plats där man kan leva. Den syriske flyktingen kan inte återvända till Aleppo, staden finns knappast längre, det som var hemma är borta. Andra är av politiska eller religiösa skäl hotade i sitt hemland, regimen släpper inte in dem även om de skulle vilja återvända, och om de gör det väntar brutala fängelsestraff. Dörren till hemmet är låst.
För dem blir hemlängtan något annat. Idéhistorikern Karin Johannisson, årets Övralidspristagare, använder ordet nostalgi, som egentligen betyder smärtsam förlust. Hon menar att det är ”en förlust inte bara av ett hemland, ett språk, en livsmiljö, en familj, utan också av vanor, känslor, stämningar, sinnesintryck, minnen. Djupast handlar det om identitet, gemenskap och tillhörighet”.
Jag cyklar ofta genom ett område med flerfamiljshus. På var och varannan balkong sitter en parabolantenn som hjälper nya svenskar att hålla kontakt med sitt ursprung. Men bakom många persienner, föreställer jag mig, finns också en värkande hemlängtan.
Mot hemlängtan finns ingen bot, inte för den som inte kan återvända. Men jag föreställer mig att den kan lindras om man får chansen att med full energi bygga sig ett nytt liv. I Rimforsa har de 21 flyktingarna på asylboendet på Liljeholmens folkhögskola fått den möjligheten. Medan majoriteten av flyktingarna som kom till Sverige förra hösten fortfarande sitter i sysslolös och tärande väntan på olika asylanläggningarna så har flyktingarna i Rimforsa bjudits in i samhällsgemenskapen med stor generositet. Vi kommer att berätta mer om det nästa vecka.