Torgny Lindgrens rika författarskap – ett av de mest betydande i vår tid, också internationellt ryktbart – kan sammanfattas på många olika sätt, just för att det är så rikt och mångbottnat:
Mörk munterhet och filosofisk underfundighet, allvar och gyckel. Märkliga historier, osannolika scener, oförglömliga gestalter. På lurigaste och nöjsammaste vis både ”fullkomligt sant och oinskränkt lögnaktigt”. En oförliknelig humor…
Kanske har hans vän biskop emeritus Martin Lönnebo sagt det vackrast: Torgny är en rar skägglav som borde rödlistas.
Av provinsiella skäl buntades han ihop med Sara Lidman och P O Enquist. Visst, de hade en del djupa rötter gemensamma, men Torgny Lindgren är sin egen sort, med ett unikt utmejslat språk och en komplex livssyn.
Här vill det in i texten igen: adjektivet oförliknelig. (Själv strösslade Torgny Lindgren inte med adjektiv.)
Jag intervjuade honom första gången i slutet av 1970-talet och har sen dess träffat honom i många sammanhang och haft glädjen att recensera hans böcker.
Också i umgänget med media var han meningsfullt underhållande men förmedlade alltid något väsentligt, ja värdefullt. Det var helt enkelt svårt att misslyckas med en intervju med denne man. Liksom hos alla författare fanns naturligtvis citationstecknen där – ”Torgny Lindgren”, men han gjorde ändå ett så att säga privat intryck.
Sina läsare kom han nära också när han, på ett oförlikneligt (där är ordet igen) sätt, själv läste sina böcker.
Etiketten skrönor som länge klistrades på hans romaner och berättelser kände han sig aldrig bekväm med. Det gjorde inte heller jag som kritiker.
Någon epiker var han inte men en berättare av Guds nåde. I allegorins, liknelsens eller legendens form, eller som tragikomiska moraliteter, skrev han om människors utsatthet, om konsten och skapandet, om skuld och skam, om kärleken och Guds natur. Sinnrikt och innehållsmättat.
Med ”Ormens väg på hälleberget”, tio år efter debuten, uppmärksammades Torgny Lindgren på allvar som en stilkonstens mästare. Hans absoluta särmärke var just språket. ”Orden är livets bröd”, som skräddar Molin säger i en av berättelserna i ”Merabs skönhet”.
Paradoxerna och den existentiella ironin hörde till det jag tidigt fäste mig vid och uppskattade hos Torgny Lindgren – hur annars fånga tillvarons ”motsägelseflod”?
Den dialektiska världsbilden är också tydlig i treenigheten ”Hummelhonung”, ”Dorés bibel” och ”Pölsan” – kallad nådens triptyk. På djupet men ingalunda väsensskilt från hans humor handlar det ju om filosofi och religion hos Torgny Lindgren. Forskare och lärde har uppenbarat teologiska dimensioner på för en vanlig läsare överraskande sätt.
I många av sina böcker skrev Torgny Lindgren fram sin västerländska födelsebygd men var under större delen av sitt liv bosatt i andra delar av landet – Värmland, norra Småland (Vimmerby) och Östergötland. Han hade en förkärlek för gamla prästgårdar – hans sista boning var ju i Tjärstad. Där satt han och skrev vad jag gärna vill kalla den ultimata prosan
Som det står i baksidestexten till en av hans sannolikt mindre kända titlar (”Döden ett bekymmer”, tillsammans med Eric Åkerlund): ”Egentligen finns det ingen ände på vad den här boken handlar om”.
Så är det med ”Pölsan” och andra älskade böcker av Torgny Lindgren. Nu finns han själv inte längre i världen. Men hans litterära livsverk kommer att höra till de bestående.