Ulf var född och uppvuxen i Slöinge utanför Falkenberg. Men slö var det sista man kunde beskylla honom för. Han arbetade jämt – utom när han gjorde något roligare. Jag kan egentligen inte påminna mig att jag någonsin sett honom slöa.
Han knuffades in i journalistyrket av sin handlingskraftiga mamma som fixade ett volontärsjobb åt honom på Falkenbergs Tidning, sommaren efter att han tagit realexamen. Resten av sin karriär gjorde han i hög grad på egna villkor. Det betydde framför allt att han med våldsam aptit slukade all tänkbar kunskap om världen. Men inte mindre betydelsefullt var att han skaffade sig ett eget språk med hjälp av ivrig läsning av in- och utländsk skönlitteratur.
Via Helsingborg kom han till Stockholm och tidningen Se i mitten på 1950-talet. Hans verkliga elddop som världsreporter blev Ungernrevolten på hösten 1956. I Budapest blev han vittne till hur folkmassorna rev ner den väldiga Stalinstatyn, men också hur de sovjetiska stridsvagnarna dagarna efter slog ner allt motstånd. För en 23-årig svensk journalist blev detta minnen som aldrig försvann.
Från Se kom han till Aftonbladet. Men det var på Expressen som han blev Världsreportern. Han skickades till New York som biträde till den legendariske radioreportern Arne Thorén som samtidigt var både radions och Expressens USA-korrespondent. När John Kennedy mördades i Texas den 23 november 1963 direktrapporterade Arne Thorén för radion och Ulf var ensam om att förmedla dramatiken för Expressens läsare. Där avslöjades omedelbart hans mästerskap att i ett hav av nyheter plocka fram det viktigaste och det mest spännande och berätta det på ett språk som omedelbart gick hem hos hundratusentals svenska tidningsläsare.
De närmaste åren kom Ulf Nilson att rapportera om ett USA fullt av dramatik kring den växande medborgarrörelsen och sydstatspolitikernas vidriga försök att stoppa de svarta medborgarnas krav på lika rättigheter – från rätten att äta på samma restauranger, gå på samma toaletter till att få gå i samma skolor som de vita.
Han var också utsänd som krigskorrespondent till Vietnam, ett krig som USA aldrig borde gett sig in i och som tog oräkneliga vietnamesiska liv och tiotusentals amerikaners.
Ulf och jag träffades på hösten 1966 då jag fått ett tremånadersvikariat på New York-redaktionen. Hemma på Stockholmsredaktionen såg man fram mot att mötet mellan två ganska egotrippade journalister skulle leda till spännande explosioner. Men det blev inte så. Jag var aldrig en konkurrent till Ulf på det som var hans område: nyhetsrapporteringen. För mig som kommenterande journalist var Ulf inte heller något hot. I stället för fiender blev vi bästa vänner.
Ulf guidade mig i världsstaden och vi invecklade oss i oändliga samtal om hur tidningen egentligen borde skötas. Tio år senare kom jag att efterträda Ulf i New York och senare att bli hans chef där han då jobbade både i Europa och sedan åter i USA.
Ulf Nilson hade en fenomenal förmåga att snabbt sammanfatta stora och svåra händelser samtidigt som han också var en mästare i att direktrapportera från idrottskamper, framför allt VM-boxning. Trots att tidsskillnaden tvang honom att diktera in sina rapporter om Muhammed Ali utan att först ha skrivit ner texten kunde man aldrig komma på honom med några upprepningar. Det var ett mästerstycke.
I 50 år var Ulf Nilson i världspolitikens centrum. Hans bild av händelserna lästes av fler svenskar än någon annans.
Avundsmän beskyllde honom ibland för att bara skriva av utländska tidningar. Det märks att de aldrig själva försökt sig på detta. Det är nämligen alldeles hopplöst om man vill bli läst i Sverige.