Musklerna spelar under tröjan och orden stockar sig i hans hals. Flera år har gått sedan han, Kurt Power, sköts av en prickskytt i Irak och nu står han här på en scen i Newburyport och försöker förklara för oss som aldrig kan förstå hur det känns att se sina vänner sprängas i luften i ett krig långt bort.
Jag och flera tusen andra är där för att springa ett välgörenhetslopp till minne av Derek Hines, hemmasonen som stupade 2005 i Afghanistan. Pengarna går till veteraner som Power som sällan får den hjälp de behöver när ångest och mardrömmar sätter in efter hemkomsten.
Alla löpare har fått en nummerlapp med samma siffra - 7 - som prydde Dereks tröja när han spelade ishockey. Vi tränger ihop oss vid startlinjen. En Black Hawk helikopter dundrar förbi ovanför; en av soldaterna lutar sig oroväckande långt ut ur den öppna dörren. Vi sträcker armarna mot himlen och jublar. Sedan går startskottet.
I ett land som sedan begynnelsen befolkats av människor från jordens alla hörn är militären en sammanhållande kraft. Oavsett vem som sitter i Vita Huset är respekten stor för dem som frivilligt tar risken att försvara sitt land.
Sverige må ha gjort veterandagen till allmän flaggdag. Här befolkas hela kalendern av en lång rad minnesdagar för att högtidlighålla allt från “Gold Star Mothers” (de vars söner eller döttrar stupat) till “Month of the Military Child” (hela april). Störst av alla är “Veteran’s Day” (11 november) och “Memorial Day” (sista måndagen i maj) när alla är lediga och parader går av stapeln runtom USA.
I Newburyport brukar en skara böjda män traska gatan fram inför ett fåtal åskådare. Paraden utgår från City Hall där namnen på de lokalinvånare som tjänstgjort i militären, från amerikanska inbördeskriget och framåt, täcker en hel vägg. Skolorna deltar också med insamlingar och tackkort till stationerade soldater. Och på militärkyrkogården flankeras varje vit gravsten av en amerikansk flagga (“Jag vill inte dö!” skriker min 4-åring hysteriskt när vi passerar.)
Löjtnant Derek Hines var 25 år när hans kompani hamnade i ett bakhåll i Baylough i Afghanistan. Till hans begravning, som jag bevakade för en tidning i Boston, kom tusentals personer, inklusive dåvarande guvernören Mitt Romney. Dereks pappa Steven Hines höll ett känslosamt tal som ekade ur högtalarna utanför kyrkan där folk grät på trottoaren. På kyrkogården lade sig hans mamma Susan över kistan innan den sänktes ner i jorden.
-Är du inte orolig att han kommer skickas ut i krig, hade hon frågat Steven när Derek, en stjärnstudent och lovande hockeyspelare, beslöt att ansöka till den prestigefyllda militärakademin West Point.
Derek behövde ju egentligen inte militären. Han var inte som den samling vilsna killar som jag träffade när jag läste i Florida. Efter att ha gått ut gymnasiet med undermåliga betyg visste de inte riktigt vad de skulle göra med sina liv. Så de anslöt sig till Armén. I deras hus växte disken i diskhon. När luddiga öar bildats på tallrikarna diskade jag upp alltihop.
Derek har fått en brorsdotter nu. Hon heter Marie Claire och hennes foto sitter på väggen vid min kollegas Elizabeth Hines skrivbord. Efter loppet skrev Elizabeth ett långt tackkort till oss på företaget som deltog.
Samma dag som vi sprang där på lummiga gator kom en notis från Afghanistan. Tre amerikanska soldater har dödats. En av dem var Dillon Baldridge, 22. Hans sista uppdatering på Facebook var en gif på en dansande papegoja och orden: “Hur jag känner mig när jag tänker på att tjänstgöringen snart är slut.”
frilansjournalist bosatt i USA och uppvuxen i Åby utanför Norrköping