Över hela landet bjöd människor in de nyanlända till fikastunder och aktiviteter, de fixade vinterkläder och leksaker och - kanske viktigast av allt – de sade: Välkomna hit.
Jag möter många Linköpingsbor som har engagerat sig. Någon ställer upp med läxläsning, en annan rycker in på ett boende för ensamkommande. Men jag möter också människor som säger: Jag vill dra mitt strå till stacken, men jag har inte så mycket tid och jag tycker att det är svårt att förstå var jag behövs.
Med tanke på att omkring 6 000 nyanlända väntas flytta till Linköping de närmaste fyra åren så är det dags att växla upp och tänka nytt. Kanske så här: Vi borde skapa en öppen, välkomnande mötesplats för nya och gamla Linköpingsbor. En plats där man kan slinka in, ta en fika och slå sig ner och prata med varandra. Ett integrations- och antisegregationscafé, men med ett betydligt roligare namn än så.
Jag ser framför mig ett stort fik där inte bara människor möts, utan även våra kulturella uttryck i form av musikkvällar, konstutställningar, diktläsning och mycket annat. En plats dit nyanlända kan gå för att få prata en stund med infödda Linköpingsbor, eller kanske för att man vill bjuda på den musik man har med sig från hemlandet. Och vi som är födda här i Sverige, eller har bott här länge, kan gå dit för att dela med oss av vårt språk och på köpet få spännande möten med nya svenskar.
Jo, jag vet att det finns liknande initiativ i några stadsdelar. Men jag vill se en stor sådan satsning centralt i Linköping, gärna i anslutning till det som under en varm, härlig vecka kallades Kärlekens torg. I vår hårt segregerade stad håller centrum på att bli en enklav för den svenskfödda medelklassen, och den utvecklingen måste vi vända.
I anslutning till mötesplatsen behöver vi också något slags informationsnav, på nätet och rent fysiskt. En plats dit människor som på något sätt vill bidra till integrationen av nyanlända kan vända sig och erbjuda sina tjänster, det kan handla om läxläsning, att bli kontaktfamilj eller anmäla intresse för att bli god man. Socialförvaltningen och frivilligorganisationer gör redan stora insatser här, men de är hårt belastade och för en vanlig Linköpingsbo kan det vara svårt att hitta rätt.
Och naturligtvis måste infomationsnavet (måste hitta ett bättre ord för det också) fungera omvänt. Nyanlända ska kunna vända sig dit för att berätta vad de har behov av, och vad de kan bidra med. Nyckelordet ska även här vara ”mötesplats”, det får inte bli en enkelriktad distribution av välgörenhet.
Det finns säkert många andra goda idéer bland dem som arbetat med de här frågorna länge. Men det är dags att förverkliga dem nu, vi får inte slösa med goda krafter och integrationsmöjligheter. Det måste bli lätt att mötas i Linköping.