Tio dagar har gått sedan presidentvalet och det är nu jag borde “move on”, “get over it”, och ge Herr Trump en chans. Men nej, jag är fortfarande rosenrasande.
Jag tillhör numera den skara arga väljare som det skrevs så mycket om före valet. Men jag är inte arg på “etablissemanget,” “eliten,” eller något av de andra vaga begrepp som förbannade väljare slängde sig med. Källan till min ilska är bottenlös. Jag kan ösa i timmar.
Jag är arg att vi har sjunkit så lågt att ord inte längre spelar någon roll, att vi är villiga att bortförklara, ursäkta, försvara, och till och med belöna de mest avskyvärda av uttalanden så länge som de kommer från “vår” kandidat. Vi är alltså fortfarande så primitiva att några väl valda slagord - “Lock her up!” “Drain the swamp!” - räcker för att piska upp stämningen i ett rum av tusentals vuxna människor.
Jag blir vansinnig när jag tänker på hur lätt vi låter oss manipuleras. Vi är som mänskliga nickedockor, desperata att få skrika oss hesa i kör så fort en kandidat (Trump nu och Obama på sin tid) lovar att nu, äntligen, ska alla våra drömmar uppfyllas.
Och om vår kandidat hatar media, då är somliga av oss villiga att skandera taktfast mot det fria ordet. Jag står inte ut med alla dessa människor som spottar på professionella reportrar men som aldrig skulle komma på tanken att ifrågasätta de vidriga konspirationsteorier som frodas i de träsk där de själva håller till.
Jag avskyr att vi lägger så lite vikt vid yttrandefriheten, att folk till både höger och vänster så ogenerat vill tysta sina meningsmotståndare. Där hånflinar en man åt en T-shirt där en journalist avtecknas med en snara runt halsen. Där tågar demonstranter på New Yorks gator med sina plakat: “Din röst är ett hatbrott.”
Jag är arg att vi så till den grad tappat all sans och balans att en av demonstranterna säger att folk ska dö på båda sidor innan det här är över. Vem är det egentligen som ska offras för sin åsikt i världens mäktigaste demokrati? Är det jag, min man, eller mina vänner?
Alla spärrar har släppt. All anständighet är som bortblåst. Varför är vi så principlösa? Hur blev de politiska skyttegravarna så outgrundligt djupa?
På ena sidan sitter det republikanska ledarskiktet och skrockar självgott i Trumps stjärnglans. De tror sig ha tagit till storsläggan mot allt vad politisk korrekthet heter. Men när en republikansk senator gormar om att President Obama är en förrädare och en guvernör drar ett plumpt skämt om Hillary Clintons filippinska städerska så har det inget med att övervinna politisk korrekthet att göra. Detta är ett parti som har förlorat sin moraliska kompass.
På andra sidan sitter en ny generation demokratiska väljare och trycker i sina Trygga Rum. De är toleransens väktare så länge de hör ekot av sina egna röster. De är samma stackars krakar som ett universitet i Florida erbjöd terapi om de skulle känna sig kränkta av någon annans Halloweendräkt.
Vad håller vi på med?
Detta är inte amerikansk exceptionalism. Detta är inte mitt “Shining City on a Hill.” Detta är vad som händer när vi behandlar demokratin som vår personliga sandlåda. Varför orkar ingen längre vara vuxen?
Vi har så försupit oss på rättigheter att vi glömt våra skyldigheter. Vi sticker verbala knivar i den som har mage att föreslå en kompromiss. Det räcker nu. Ja, det räcker sannerligen nu.
Ge mig politiker med ryggrad. Ge mig medborgare som värderar principer högre än makt.
Ge oss kraft att lämna skyttegravarna. Ge oss styrka att växa upp.