Min körledare är fullfjädrad på "kärleksfullt hånande", både av sig själv och oss körmedlemmar. När vi står som gravallvarliga isstoder och sjunger "I'm so excited" och hon demonstrerar hur vi ser ut gapskrattar jag.
Jag önskar vi alla kunde driva mer med oss själva – och varandra. Det skulle kunna överbrygga mycket och signalera att allt är inte så jäkla allvarligt och att vi alla har våra stolliga egenheter, fördomar . . . what ever.
Men det måste förstås ske med kärlek.
Jag och min syssling, som jag nyligen återfått kontakten med, driver med (eller kärleksfullt hånar, om man så vill) varandra hela tiden.
Hon är en inbiten stockholmare, bor på söder och har knappt sett Sverige utanför tullarna. När hon lämnar Stockholm reser hon utomlands.
Så när hon besöker mig passar jag på att visa LANDSBYGDEN, som stockholmare kallar allt utanför 08-området.
Hon förundras av "alla träd", tystnaden och att för första gången ha en spinnande katt i knät.
Hon har kört bil till mig två gånger, med sällskap i bilen. Tredje gången körde hon ensam, ringde plötsligt och utbrast: "Fan, det ser ut som hemma hos dig, med skog överallt, men jag är tydligen utanför ÅTVIDABERG?!"
Hon hade skrivit in mitt gårdsnamn Ekvik i gps:en (som får 47 100 resultat när man googlar det).
När vi vandrade längs Roxen sa hon plötsligt "Va mysigt att höra havet rulla in!"
På natten sov hon för en gångs skull som en stock. Det är tyst på vischan. Bara tuppen Bert som gal då och då.
Hon hånar tillbaka. Jag är en lantlolla som inte vet NÅGONTING om Stockholm, enligt henne. Och det har hon ju rätt i. Jag har stönat över alla fula förorter man passerar och fått panik på Sergels torg och Drottninggatan. Nästan bara sett det fula.
Nu tar hon mig på långpromenader runt hela Reimersholme, i Mariabergets gränder och visar alla mysiga butiker och krogar på Söder. Jag förundras över folkvimlet, alla bilar och blir lite matt av alla intryck.
Sist var det nära att jag inte kom fram. Jag har inte åkt tåg sedan Sundsvall brann och satt lugnt kvar när många klev av. Såg ingen stationsskylt, men tänkte "det kan inte vara T-centralen för det är väl ändå slutstationen och då går ju alla av..?"
Så jag gapade "var är vi?", fick svaret "T-centralen!" och kastade mig av i sista sekund.
Tur. Annars hade jag hamnat i Ljusdal.
Tack och lov mötte hon mig på perrongen. Lantlollan vägrar åka tunnelbana utan personlig assistent.
Podden
I Glennings gliringar, avsnitt 21: "Höj blicken, Carina!"