När bransch efter bransch ställer om, och anpassar sig till ny teknik och nya levnadsvanor, gäller det att även våra städer hänger med. Städerna måste bli mer inbjudande, hela stadsmiljön måste andas mötesplats. Inte trafikplats, inte handelsplats – mötesplats.
Att stadskärnorna bara är i början av en stor förändringsresa, från handelscentrum till upplevelsecentrum, är alla överens om. För handlarna är det redan verklighet, de har inget val, de tvingas ställa om snabbt.
Men hur snabba är städernas stadsplanerare?
Vad gör de för att underlätta omställningen och bevara levande stadskärnor?
Det faller på varje kommun, varje stadsplanerare, att anpassa sin stad till vår tid, och det är bråttom – det här är inte en utveckling som väntar in de städer som är långsamma. Den kommun med bäst självförtroende, som skapar ett offentligt rum där dess invånare vill vara, den kommunen står som vinnare 2030.
Köpenhamn tillhör de som kommit längst, mycket tack vare en av världens främsta på området, arkitekten och professorn i stadsplanering, Jan Gehl.
– Frågan som ställdes för snart sextio år sedan var vem som skulle bli lyckligare, folket eller bilen. Än i dag utgår Köpenhamns kommunala strategi från principen om att staden är till för människor. När vi började var det många som himlade sig och menade att danskarna inte är som italienare som alltid har träffats utanför hemmets väggar. I dag är köpenhamnarna mer italienska än italienarna, berättar Gehl i en intervju med finska Hufvudstadsbladet där han varit en tongivande röst i debatten om framtidens centrum i Helsingfors.
Över hela världen finns städer som arbetar enligt Gehls idéer. New York gjorde det när staden omvandlade Times Square till fotgängarområde. Moskva likaså när huvudgatan Tverskaja rensades på parkeringsplatser för att göra plats för fotgängare. Melbourne, Kapstaden, São Paulo och Shanghai är andra exempel.
Hemma i Köpenhamn var Jan Gehl en av de drivande krafterna när Ströget i början 1960-talet gjordes om till gågata.
Många är de städer som sedan dess har försökt efterlikna Strögetpulsen och idag, när alla världens stadskärnor söker inspiration till sin omställning, framstår Köpenhamn och dess paradgata som modernare än någonsin.
Den danska huvudstaden benämns idag ofta som världens mest människovänliga stad.
Dels för hur staden fört samman människor, dels för hur den har fått sina invånare att cykla. Varannan köpenhamnare cyklar till jobbet varje dag.
Linköping har alla möjligheter att bli lika framgångsrikt som Köpenhamn. Utvecklingen av cykelstaden Linköping har pågått i 20 år, så där är stan på god väg. Men hur är det med skapandet av mötesplatser i Linköpings centrum? Hur innovationsrik och snabb är kommunen där?
När jag promenerar genom stan känns det på många platser som att kommunen jobbar aktivt för att vi Linköpingsbor inte ska umgås sittande. I alla fall inte utan att betala för oss på någon servering.
Är inte Lilla torget värt mer än de två bänkraderna, där de som hamnar på den andra raden får sitta och stirra in i ryggen på folk?
Är inte Stora torget värt mer än bänken vid cykelstället?
Är inte Trädgårdstorget värt mer än några få bänkar?
Är detta det mest fantastifulla och inbjudande Linköping kan åstadkomma?
I nyskapade Mellins torg och S:t Lars-parken har försök gjorts, där går det ofta att hitta en sittplats, och där är bänkarna av något annorlunda slag än i övriga stan.
Men herregud, bättre än så borde Sveriges femte största stad klara av. Det skulle ju räcka med några snygga sittrappor på nämnda torg så skulle det bli långt bättre än idag.
Samtidigt är dagens strukturomvandling så mycket större än några nya sittgrupper.
Linköping behöver tänka större än så för att bevara sitt centrum.
Skapa en paradgata rakt genom stan!
En gata fylld och omringad av fina miljöer, gångstråk och mötesplatser.
Storgatan skulle lätt kunna bli den gatan.
Ta bort busstrafiken, lägg den på S:t Larsgatan, Hamngatan, Drottninggatan och Vasavägen, och skapa tre pulserande gångstråk rakt igenom hela centrum i Storgatan, Nygatan och Ågatan.
Idag domineras Linköpings innerstad av busstrafik.
I framtiden hoppas jag den domineras av människor.
Kollektivtrafiken är viktig i framtidens städer, det menar även Jan Gehl, men några hundra meter på Storgatan skulle Linköping lätt klara sig utan.
Jag föreställer mig en Storgatan full av mötesplatser, från en öppen slottspark längst upp, det är obegripligt att vi har en så fin parkmiljö mitt i stan där stadens invånare nekas tillträde, via Borggården, Stora torget och S:t Lars-parken ner över ån, förbi Scandic City och det kommande Link Business Center, fram till det nya resecentrum.
Den nya tidens gata med människor i fokus.
När det gäller de nämnda bussgatorna, som exempelvis S:t Larsgatan, så är Jan Gehl också en utmärkt inspiratör. Världen över har han skapat stadsboulevarder där motortrafik, cykeltrafik och gående samsas på samma ytor.
I sommar, under tio veckor, får vi en liten demonstration av de här tankarna när en bit av Storgatan förvandlas till gågata. Det är Apotekargatan som ska grävas upp för byte av fjärrvärmerör och plattbeläggning och då stängs Storgatan av för biltrafik mellan Stadshuset och S:t Larsgatan.
Det fick kommunens tjänstemän att tänka till och nu jobbar de med de 15 caféer och restauranger som finns på sträckningen för att skapa en tillfällig sommargågata.
– Vi vill passa på att göra något trevligt under tiden, något som gör innerstaden mer attraktiv, har Lisa Markström, landskapsarkitekt på Linköpings kommun, berättat för Corren.
Bra tänkt, men varför nöja sig med tio veckor i sommar?
Om det är något som gör innerstaden mer attraktiv borde det göras permanent.