Voff, voff! Och usch!
Jag erkänner direkt så att du kan ta ställning till om du vill läsa vidare eller inte – jag är kattmänniska!
Det är inte så att jag tycker illa om hundar, det handlar mer om att jag är lat. Jag har aldrig haft någon pudel, portugisisk vattenhund eller någon annan vovve som jag stått och kammat i timtal efter en blöt morgonpromenad. Och inte önskar jag mig någon heller.
När mina tre barn nu passerat småbarnsåldern och blivit hyfsat självständiga skulle det vara ångestframkallande att ge sig på att uppfostra en jycke. Dessutom tillhör jag den delen av befolkningen som helst ligger kvar i sängen så länge jag kan på lördagsmorgonen.
Sedan har de små gynnarna några egenskaper jag har svårt för. Varför ska de nosa folk mellan benen, skälla högt och stinka apa ur munnen?
Nä, tacka vet jag katter. Vilka härliga typer.
Vår katt heter Daisy. En hederlig huskatt, som umgås med oss på sina egna villkor. Hon är ett och ett halvt år och har varit självständig i ett halvt liv. Hon kommer och går som hon vill (kattlucka) och hon är verkligen noga med hygienen. Hennes favorithobby är att ligga och lata sig. Att hon plockar in fåglar och möss (både levande och döda) är ju bara sååå charmigt.
Hon kan ju inte heller rå för att hon är söt och gullig. Speciellt när hon svansar runt benen och säger godmorgon framåt förmiddagen, medan jag står i köket i kallingarna med dagens första kaffekopp och ser grannen gå ut med hunden för tredje gången i spöregnet.
Mjau, mjau!