Förlåt till barnen som är kvar i kriget

Till alla trötta små hjärtan, till alla små händer som väntar på att hållas, till barnen i mitt hemland, ber jag om förlåtelse.

Foto:

Krönika2017-02-24 11:58
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag ber pliktskyldigast om förlåtelse för en värld som antänts av krig. Jag ber om ursäkt när era ansiktsdrag döljs av damm från förödelsen, när havet kastar upp er livlösa på land. Jag ber om ursäkt för att ni fryser och inte har något varmt hus att bo i, att ni är hungriga och inte har någon mat att äta. För att ingen torkar tårarna när ni gråter, för att inga kompisar och inga lekplatser finns kvar när ni vill leka.

Varje dag stjäl kriget er barndom. Åren som skulle fyllas av glädje och skratt tyngs av sorgen och saknaden. Ett tält i länders gränstrakter blir ert nya hus. Där har ni inte någon given plats, där känner ingen sig ansvarig för er framtid. Ni är på gränsen mellan överlevnad och död, mellan glömska och minnen. Ni är, helt enkelt, i samvetets gränsland.

Andra barn är på väg, vägen som ingen vet var den slutar. Ett fält och en väska blir ert land. För några är resan på havet den sista de gör i livet. Många stannar kvar i landet och blir vana vid förödelsen. De som leker krig i sina gäng istället för kurragömma, och låtsas att en del är med regeringen mot andra som är fri armé, då blir kriget inte bara vuxnas lek.

Ni har ärvt sorg och förtryck, ärvt hat, hämndlystnad, och ibland vapen i händerna. Det gör mig rädd att era små händer får vapen - som mördar er barndom. Det är svårt när man blir en förövare och offer samtidigt. Våld föder våld och kriget skapar monster.

Under flera nätter under sommaren 2013 bad mitt barn mig täcka honom ordentligt, från fotsulorna till toppen av huvudet. Jag ville veta varför, då det var varmt väder. Han trodde att på så sätt skulle ingen soldat som kom till vårt hem kunna se honom. Jag sa till honom att dörrarna var låsta och fönstren stängda. Han svarade snabbt att det inte var något hinder för soldaterna när de gick in i farmors hus. Jag svarade att jag satt bredvid honom och att ingen skulle kunna skada honom. Jag sa också att när mammorna försvarar sina barn blir de starka som jättar. Jag påminde honom om berättelsen om getternas mamma och vargen, där mamman kunde skydda sina ungar och skrämma bort vargen. Min son trodde inte på det och sa att även om jag är stark, är vapnen starkare. Mina ord försvann, och jag kunde inte hitta något svar. Vad ska jag svara honom - att Gud älskar och skyddar barn? Hur är det då med barnen som kriget mördar? Ska jag säga att det löser sig, jag vågar inte ens säga det till mig själv.

Det är lätt att starta ett krig men det som är så svårt är att släcka krigets eld. Till slut täckte jag mig på samma sätt som min son. Mot kriget hjälper inga logiska lösningar. Barnens oro handlar om att överleva, istället för att stava rätt eller köpa godis.

Reem Alhaddad kom till Sverige som flykting hösten 2013. Idag bor hon i Västervik och arbetar som integrationsassistent.