Kanske blev jag hypnotiserad av flaggviftandet vid Kungens besök i hemstaden när jag var i tioårsåldern? Eller berodde det på avsaknaden av flärd hos gubbarna Palme, Fälldin och Persson? Eventuellt tyckte jag att Victoria var söt i sina vackra klänningar?
Men sedan några dagar tillbaka tvivlar jag på min tro på monarkin. Anledningen är dokumentären ”Kungen och jag” av Karin af Klintberg.
Under tre avsnitt följer hon Konungen hack i häl och ställer besvärliga och raka frågor. Till ingen nytta.
Det kommer inte fram så mycket nytt. Men Kungen är förlåten. Vi har ju genom åren vant oss vid Carl XVI Gustafs tomma svar och svepande formuleringar utan innehåll.
Tyvärr gäspar jag mig igenom avsnitt 1 och 2. Men när avsnitt 3 närmar sig sitt slut hajar jag till.
– Känner sig Kungen älskad? frågar af Klintberg.
– Nej, inte älskad. Det kan man inte säga. Men respekterad, svarar Carl Gustaf.
Af Klintberg nöjer sig inte där.
– Kan Kungen känna sig älskad som människa? Som man, pappa och make?
Svaret överraskar och bedrövar. Jag får en klump av sorg i magen.
– Nej, jag gillar inte det uttrycket. ”Älskad”, hör till ”Min lilla värld”, till böckerna.
– Jag tycker det är jätteviktigt att känna sig älskad, säger af Klintberg.
– Nej, svarar Kungen.
Vem vill inte få en varm kram av sina barn? Vem vill inte få en kärleksfull puss av sin partner? Eller få höra av sina föräldrar att man är bästa ungen i världen?
Vem vill inte känna sig älskad?
Vad händer med en människa som inte kan ta till sig orden ”Jag älskar dig” eller kanske aldrig får höra dem?
Jag har en god vän som heter Daniel. Han är pastor. Så fort han får tillfälle tar han chansen att berätta hur viktigt det är med uppmuntran. Han brukar skämtsamt säga att han inte känner någon som sjukskrivit sig för att den fått för mycket uppskattning:
– Nä, sluta, jag orkar inte mer. Jag får migrän av alla fina ord och beröm.
Såklart har Kungen växt upp i en annan tid och i en annan miljö. Den har format honom till den han är idag. Jag har inte ”gått i hans mockasiner” och jag dömer honom inte.
Men jag skäms.
Förlåt Carl Gustaf för att jag med mina skattepengar bidragit till att skapa en osäker människa som inte ser värdet i kärlek.
Dokumentären avslutas med att Karin af Klintberg säger hejdå och frågar om en kram. Någonstans i Carl Gustafs ögon önskar jag se en glimt av en liten pojke som längtar efter att bli kramad. En liten pojke som tackar ja. Men kungen sträcker istället fram sin hand och säger:
– Vi gör så här!