Förlåt att jag inte orkar känna som er andra

Jag har varit med om krig. Jag borde förstå. Men ibland triggar igenkänningsfaktorn försvarsmekanismen. Därför kan sådana som jag upplevas känslokalla.

Cirka 2,5 miljoner människor har flytt från Ukraina. De flesta söker skydd i grannländerna Polen, Ungern, Moldavien, Slovakien och Rumänien. Källa: FN:s flyktingorgan.

Cirka 2,5 miljoner människor har flytt från Ukraina. De flesta söker skydd i grannländerna Polen, Ungern, Moldavien, Slovakien och Rumänien. Källa: FN:s flyktingorgan.

Foto: Felipe Dana/AP Photo/TT

Krönika2022-03-20 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För drygt 11 år sedan tände den tunisiske gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi eld på sig själv i Ben Arous, Tunisien, i protest mot polisens beslag av hans grönsaksvagn. Detta ledde till ett uppror i januari 2011. 

Det blev en revolution mot presidenten Ben Ali, som till slut fick avgå. Demonstrationerna spred sig till flera länder, bland annat till grannlandet Libyen, som jag kommer ifrån. Folket – eller i alla fall en del av dem – ville göra slut på Gaddafis 40 år långa era av diktatur. Det blev en väpnad strid. Ett krig.

Krig. Ett fiktivt ord för många som inte har upplevt det på hemmaplan på mer än 200 år – men inte för mig. Jag har varit med om krig. Jag har inte blivit torterad. Inte heller har jag förlorat en familjemedlem. Men jag har varit så nära att förlora en när och kär att jag hellre hade velat dö än fortsätta leva med den rädslan. Framför allt att slippa leva vidare med känslan av att det inte finns någon framtid. Ingen alls.

Det som sker idag påminner om det som hände då. Dagens krig i Ukraina väcker gamla minnen hos mig. Det väcker så många minnen att jag väljer bort att följa händelserna. Engagemangsnivån hos mig känns oroväckande låg. Den är lägre än den hos dem omkring mig. På jobbet. I min vänskapskrets. Och på sociala medier. 

När andra publicerar inlägg och dekorerar sina profilbilder med blågula färger delar jag roande innehåll. När andra pratar om demonstrationer och insamlingar pratar jag om musik, dans, film och resor. När andra omkring mig uttrycker hur ”osannolikt” och ”omodernt” det är med krig tänker jag: nej, det är det inte. Människor känner hot och flyr för sina liv hela tiden. Jag flydde för mitt liv. Anledningen spelar ingen roll. Processen är densamma. Känslorna är desamma. Jag känner igen det här. Det är en déjà vu av ett obehagligt slag.

Senast jag kände igen mig i en situation av osäkerhet var i början av pandemin, när toapapper tog slut i butikshyllorna. Då minns jag att jag kände att livet kanske aldrig skulle återgå till vad det en gång var. Livet handlade mer om att överleva än att leva – som många ukrainares liv ter sig nu. Likheterna slog mig ganska tidigt och jag minns att jag skrev ett inlägg på Facebook där jag försökte få människor, som inte har varit med om krig, att förstå: ”Det här är ett fragment av hur det kändes för oss som upplevt krig”, skrev jag ungefär. Nu upplever jag samma sak igen, men på ett annat sätt.

Nu är jag varken åskådare eller krigsoffer. Jag är både och. Jag känner en liten farlig vilja att betrakta det som sker i Ukraina passivt, kanske som ett sätt att hämnas den tid då världen tittade passivt på dem som dog i striderna i mitt hemland – och en rad andra länder. Samtidigt känner jag ett hot – vi befinner oss väldigt nära. Att det pågår ett krig känns som ett påhitt. Nej, det kan inte vara sant. Inte igen. Jag orkar inte. Jag ändrar på verklighetsbilden genom att aktivt inte se den, och därför inte heller känna det engagemang jag borde.

Jag vet att det är farligt att förvanska verkligheten. Jag vet också att bara för att de flesta svenskar har levt i fred alla dessa år så behöver det inte betyda att krig är fiktion för dem och verklighet för andra. 

Däremot vet jag att det är mer verkligt för mig. Då kan andra kanske ha förståelse för att jag inte vill väcka smärtan genom att gnugga i gamla sår.

Förlåt.

Den arabiska våren

Under 2011 pågick stora folkliga uppror mot myndigheterna i många länder i Mellanöstern och Nordafrika.

Folket ville att diktatorerna i de länderna skulle avgå.

De allra första upproren skedde i Tunisien. Sedan följde det demonstrationer i Egypten, Libyen, Syrien, Jemen, Bahrain och andra länder.

Startlandet Tunisien lyckades klara sig igenom revolutionen utan att något inbördeskrig bröt ut. President Ben Ali och hans familj lämnade landet i januari samma år.