Ok. Så Benjamin "Dansar med folie" Ingrosso och Mariette "Dansar med dansare med gummisnoddar fasthakade i stjärtarna" Hansson gick till final. Gäsp. Jag har egentligen väldigt små invändningar när det gäller tv-soffesmaken – hittills har min och övriga röstares finalistsmak sammanfallit i tre av fyra fall – men baksidan är att det blir väldigt förutsägbart. Det har varit fånigt lättippat så här långt.
Nåja. Mariette och Ingrosso var självklara finalister och Mariette dessutom värdig sådan, men betydligt roligare var striden om Andra chansen-platserna. För vad hade vi egentligen där?
Roger Pontare, åh Roger Pontare. Ny uppdaterad reggaeschamanstajl, men med den mäktiga rösten intakt och den gamla vanliga samlingen av tingeltangel, döda djur och pinnbrödsgrillning på scenen. Numret hade allt förutom en vettig låt. Synd.
Dismissed. Festivalens hittills snyggaste artister i konkurrens med Pontare (tänk om de hade slagit sig ihop!). Dessutom med en maffig Salo-komponerad arenarockrökare. Tävlingens näst största utropstecken efter Nano så här långt, och bra plåster på såren för Andra chansen- och Linköpingspubliken efter att ha straffats med De Vet Du i förra veckan.
Lisa Ajax. Numret minns jag inte mycket av, men att välja att sjunga "fuck" 18 gånger på tre minuter är ju sånt som lyfter en i övrigt halvtrist föreställning. Att hon skulle gå till Eurovision är förstås utopiskt, men det är ändå intressant att gissa hur de har tänkt att skriva om låten om så skulle ske. "I don't give a bogaloo"? Man vill ju inte att Ajax blir diskad.
Och apropå det pappaskämtet (ni fattar va – Ajax kan bli diskad, hehe) kan jag tyvärr konstatera att showen i övrigt inte blev mycket skojigare vecka två. När det roligaste som hände på en och halv timme var att Hasse Andersson hade en strut på huvudet finns det tunga manusproblem att ta itu med.