Nu måste jag bestämt sätta ned foten och säga ifrån. Skulle jag vara velig? Knappast!
Eller, jag tror inte det i alla fall. Kanske är jag det ibland. Åtminstone inte särskilt ofta. Nej, jag vet inte. Jag har svårt att bestämma mig.
Vore det inte enklare om det fanns färre glassmaker till exempel. Det är ju så irriterande när kön bakom växer sig lång medan jag väljer vilka kulor jag ska ha i bägaren. Inte irriterande för mig alltså, men för de som får vänta.
Och visst är jag en sån som i valtider har svårt att bestämma mig och röstar på olika partier vart fjärde år.
Men velig? Tveksamt!
Jag är både imponerad och skräckslagen av alla som så tvärsäkert uttalar sig om både det ena och det andra.
”Sparka tränaren, han är för dålig!”
”Hur kan hon ha en röd tröja till dom jeansen?”
”Nu har regeringen verkligen misskött sig!”
Kommentarsfälten på sociala medier svämmar över av självsäkra tyckare som menar att alla andra som har en annan åsikt är dumma i huvudet.
Å ena sidan kan det ha sina baksidor att vara velig, det kan jag erkänna. Det värsta är att inget blir gjort. Att man skjuter allt framför sig. Har man svårt att bestämma sig för vilken färg tapeterna ska ha, då blir det inga tapeter. Väntar man tillräckligt länge med att bestämma vilken vårjacka man ska köpa hinner det snart bli höst.
Och är det inte lite färre människor i gymmet på torsdagar?
Beslutsångest kallas det visst!
Å andra sidan kan det vara bra att vara velig. Att låta ett beslut processa några extra varv i hjärnan är ofta en god idé. Varför stressa fram färgen på tapeterna när man sedan ska leva med dem i flera år framöver?
Beslutsångest är billigt också. Inga spontaninköp. Perfekt i dessa kristider.
Som ni hör skulle jag aldrig lyckas i orientering. Och jag skulle knappast bli en bra politiker. Redan efter min första tv-debatt skulle jag få kicken. Vem vill ha en beslutsfattare som på bästa sändningstid osäkert mumlar något om att det finns både för- och nackdelar med att gå med i Nato eller bygga ut kärnkraften?
I politiken krävs handlingskraft och där måste man peka med hela handen. Det finns ingen plats för osäkerhet och ångest!
Svart eller vitt – och jag som älskar grått!
Det är kanske så att jag ändå är en velig typ? Och kan det till och med vara bra att vara velig? Vilka svåra frågor!
Förmodligen behöver jag nog troligtvis sova på saken, så får jag eventuellt se om jag kanhända tar ett beslut imorgon eller möjligtvis någon annan dag.