President Trump gör ett bra jobb. Om folk bara lät honom jobba ifred, och inte bråkade med honom hela tiden, så skulle han göra det ännu bättre.
Sergej, chauffören av den gula taxin som styr oss från flygplatsen JFK in mot Manhattan, talar som en övertygad. Han vet hur USA ska bli stort igen och han vet att Donald Trump är rätt man för det.
Framför oss, där vi rullar över Williamsburg Bridge, reser sig Manhattans skyskrapor i en klassisk New York-skyline.
Ett drygt dygn senare kommer ett terrordåd ske just där, på södra Manhattan, men det är inget vi vet just nu, Sergej och jag, när vi diskuterar hans kära USA.
Bakom oss i bilen sitter min familj, det är 29 oktober, snart den 30:e, och vi har just anlänt för två veckors semester i Trump-land. Först i New York, sedan i Florida.
Sergej kom till USA från Ryssland för ungefär 20 år sedan, fylld av framtidstro och med ett starkt driv att skapa sig en plats i landet i väst. Det gick bra, han startade restaurang i förorten, men när orkanen Sandy 2012 slog till över den karibiska ö-världen och USA:s norra östkust slets Sergejs restaurang i New York sönder och samman.
Idag kör Sergej taxi, dåliga försäkringar begravde restaurangdrömmen, men hans framtidstro och hans driv är orubbat.
– New York är möjligheternas stad. Är man bara beredd att jobba så finns alla möjligheter. Många av de som är arbetslösa vill inte jobba, de vill inte ha vilket jobb som helst.
Jag frågar honom varför han älskar Trump så mycket. Svaret kommer blixtsnabbt.
– Framför allt för att han är republikan. Jag är kraftig motståndare till demokraterna, de för inte sin politik utifrån Bibeln, då går det inte att göra rätt. Jag är starkt troende och anser att Bibeln måste vara vägledande i alla politiska beslut.
Även om andelen kristna minskar i USA, och antalet ateister ökar, så är fortfarande trygt två av tre amerikaner kristna, enligt ansedda analys- och opinionsinstitutet Pew Research Center.
– Trump jobbar för USA:s bästa och han och hans parti gör det med ena handen på Bibeln. Det räcker för mig.
Stödet för president Trump har minskat sedan han tillträdde i januari, både i landet i stort och i det egna partiet, men i de viktiga delstaterna Colorado, Florida, Ohio, New Hampshire och Pennsylvania, och hos Sergej, är stödet orubbat.
Sergej är precis som sin president starkt kritisk till media.
– Man kan knappt lita på någon media alls i det här landet. Det är för sorgligt. Antingen driver de propaganda mot något eller för något, objektiv media finns knappt. Jag älskar egentligen att läsa tidningar och se nyheter på tv men det är svårt att hitta någon som går att lita på.
Jag berättar att jag är journalist, att min känsla är att Washington Post och New York Times är två pålitliga medier.
– Ja, de är faktiskt bra, de gör bra journalistik. När jag får möjlighet så försöker jag läsa dem. Men med tanke på att vi är en demokrati så är de få, de medier som är bra.
Sergej lever med den amerikanska drömmen, att allt är möjligt bara du satsar. Den påverkas inte av att han själv är ett offer för systemet, när försäkringarna var för dyra, däremot triggas den maximalt när Donald Trump ropar ”Make America great again”.
Ett drygt dygn senare, på eftermiddagen när vi strosar på gatorna i södra Manhattan på väg till hotellet, plingar en nyhetsflash i telefonen: ”Skottlossning på södra Manhattan. Misstänkt terrordåd.”
Det visar sig att en man från Uzbekistan, boende i New Jersey, med en pick-up kört på flera människor i sydvästra Manhattan, inte långt från One World Trade Center. Åtta människor omkommer, tolv skadas.
Jag stannar till i hotelllobbyn, där teven visar direktbilder från brottsplatsen. Mannen i receptionen står redan vid teven, han tittar på mig med ledsna ögon och säger:
– Har du sett? Det är så synd, så sorgligt. Att det ska vara så här. Alla dessa dåd. Jag blir så sorgsen. Vad är det för fel med vårt samhälle? Det känns som det är något varje vecka, någonstans i världen. Om det är den känslan de vill skapa hos oss, de som gör allt sånt här, så har de i alla fall lyckats med mig.
Det är nära, men det känns ändå långt bort.
Samma kväll går vi på hockey i Madison Square Garden där det hålls en tyst minut för eftermiddagens offer.
Samtidigt, strax utanför arenan, rullar den traditionsenliga halloweenparaden.
Terror på dagen, parad på kvällen – han hade rätt Sinatra, New York sover aldrig.
Några dagar senare rör vi oss söderut till Trumpstaten Florida, där presidenten och många andra rika amerikaner har sitt solparadis.
Där, men även på gatorna i New York, slås vi av hur enorm landets servicesektor är. Det är ju den som bär USA, som står för huvuddelen av landets bruttonationalprodukt, och överallt ser vi människor som plockar, putsar, städar, passar upp, packar i matpåsar, håller upp dörrar, så att allt flyter för oss andra.
I den gruppen dominerar den lagstadgade minimilönen, 7,25 dollar (ca 60 kronor) i timmen. En lön som legat still i åtta år. Många har därför två eller tre jobb för att få ihop sin ekonomi. Demokraterna vill fördubbla minimilönen till 15 dollar, Trump likaså, men han har samtidigt sagt att löneläget i landet ligger för högt.
Att USA trots detta har världens högsta snittlön (372 000 kr/år enligt CNN:s lönekalkylator) säger en del om hur mycket de som har det bra tjänar.
Amerikanerna sätter en stolthet i sin service. I en korvkö på Kennedy Space Center utanför Orlando, när ett äldre tyskt par tar de korvar som väldigt tydligt var ämnade för oss, får vi se ett amerikanskt kioskbiträde i högform. Kvinnan, som borde vara sliten av att stå och servera korv till turister i 30 graders värme, stegar ut ur sin kiosk, med steg som skulle skrämma vem som helst, och läxar upp paret, sliter korvarna ur händerna på dem, och lämnar dem gapande av förvåning.
När vi sitter där och äter korv plingar det i min telefon igen. ”Flera människor döda vid skjutning i Texas” står det. Det visar sig att en man i 20-årsåldern har skjutit 26 personer till döds vid en kyrka i Sutherland Springs och skadat ytterligare 20.
Jag tänker på receptionisten i New York, på hans uppgivenhet och sorg, på hur många vi är som delar de känslorna runt om i världen när dåden avlöser varandra.
Ändå måste vi leva vidare våra liv, för oss själva och för samhället.
Dagen innan vi åker hem, 9 november, jublar USA:s demokrater. Det har varit guvernörsval och demokraterna har vunnit många klara segrar, bland annat i New York där Bill de Blasio får fortsätta som borgmästare.
De talar om ljuset, att de nu har hopp om livet efter Trump, att hans tid som president kommer vara över senast januari 2021.
Dagen efter är vårt besök i Trump-land över.
När tåget stannar på Linköpings centralstation finns bara en tanke i mitt huvud.
Borta bra men hemma bäst.