Förlåt ungar att jag är så jobbig!
Jag vet att jag är en sådan där förälder som tjatar och frågar, lägger mig i och ställer krav.
Sorry att jag är alldeles för nyfiken också. Jag frågar onödiga frågor om hur det var i skolan, vad era kompisarnas föräldrar jobbar med och vad ni kollar på på TikTok. Och så undrar jag vart ni ska ta vägen när ni går hemifrån.
Men värst av allt, jag bestämmer vilken tid ni ska vara inne på kvällarna och ibland förbjuder jag er från att göra saker.
Stackars barn, kanske era kompisar tänker? Hur står de ut med en sån farsa? Har han helt glömt bort hur det var när han själv var ung? Hans ungar kommer antagligen göra revolt och börja knarka som en hämnd för deras överkontrollerade uppväxt.
Men jag har inte glömt hur det var när jag växte upp. ”Alla andra får ju, varför får inte jag?”, sa jag till morsan. Fast egentligen visste jag att Kims, Mattias och Tobbes föräldrar också sagt nej till övernattningen i den övergivna stugan i Vrinneviskogen. Att testa och tänja på gränser är en del av uppväxten.
Det var en annan tid då. Jag växte visserligen upp i ett miljonprogramsområde och det fanns föräldrar till mina kompisar som inte ville att deras barn hälsade på hemma hos mig. Det var för farligt!
Men under alla år jag bodde i området såg jag aldrig röken av hasch, amfetamin eller kokain. Det var inte lika utbrett då. Visst hade jag hört talas om att en kille från ett annat bostadsområde sålt anabola utanför fritidsgården, men det kan ha varit ett rykte. Gängkriminalitet var inte uppfunnet. Inte ens i ett socialt utsatt område.
Varför är jag då en så jobbig förälder? Är det för att det är roligt med regler eller för att jag njuter av att vara bestämd? Litar jag inte på er eller tror jag att ni ska stjäla cyklar så fort jag vänder ryggen till? Tror jag kanske att ni kommer bli rånade och våldtagna när ni går utanför ytterdörren?
Nja, knappast. Det är inte alltid så kul att vara den där tjatiga farsan. Det är rätt jobbigt faktiskt. Enklast skulle det vara att sluta bry sig och alltid låta er få som ni vill.
För mig handlar gränssättning och uppfostran om omtanke och kärlek. Jag vill ert bästa. Dessutom tycker jag att det är roligt och spännande att få vara en del av er värld också. I slutänden hoppas jag att ni förstår det, precis som jag förstår min mamma 35 år senare.
Men jag fattar att det inte är lätt att förstå just i den stunden då jag sagt till om att vara hemma 24.00 en lördagskväll efter moppeturen till McDonald’s?
Då är jag nog bara jobbig.