Nu är det bröllopstider, kärleken spirar i takt med att det blomstrar i vår natur. Tänk att få gifta sig precis var man vill. I denna virustid är det många som skjuter fram det då man gärna vill fira kärleksdagen med alla man önskar. Bröllopsartiklar som nu trots allt strömmar över oss, som alltid denna tid på året, får mig att tänka tillbaka på mitt egna bröllop. Vi valde med omsorg att gifta oss den 30 maj 2001 på den grekiska ön Santorini. Hade vi gift oss i Sverige så var vår önskan Örberga kyrka som är en liten och otroligt mysig kyrka ute på slätten.
På Santorini var det så varmt, så vackert och så kärleksfullt. Inte många visste om vår plan innan. Samma dag vi vigdes stod det att läsa i Corren och min ena bror skickade ut inbjudningskort till våra vänner om att vi skulle ha en fest senare. Vi visste inte innan vilket jobb det skulle vara att vigas utomlands, papper skulle skickas åt både höger och vänster. De skulle översättas och godkännas. Tur var att maken skötte alla bestyr, tillsammans med vigselförrättaren som var borgmästare på Santorini. Inget vi ångrar, bara glada att vi började i tid. När allt var klart var det bara att komma ihåg alla viktiga papper och njuta av resan. Vi skulle gifta oss på onsdagen, så på måndagen tog vi bussen från Kamari där vi bodde, till Fira. Borgmästaren frågade vilka två som skulle vara vittnen. Eh, vittnen?! Det hade ingen nämnt nåt om. Som tur var så ställde två tjejer från vårt resebolag upp, så det ordnade sig till slut.
Vilken fantastisk omgivning det var i Fira. Vita underbara små hus med blå tak. Så inbjudande att man ville flytta in i ett av dem direkt. Tänk att ett till synes enkelt hus med lite odlingar utanför och härliga olivträd kan säga så mycket utan att tala. De såg ut som en fin gammal tavla.
Dagen för vigseln kom, det var en sån otrolig värme men lyckan tog överhand. När vi väl kom fram till stadshuset så visade det sig att det fanns två stycken. Det vi skulle till låg förstås på toppen av ett berg inne i staden. Vägen upp var ljuvlig men den hann vi knappt njuta av, vi fick rikta in oss på att hinna i tid och att överleva värmen. Väl uppe bjöds kyld dricka. Jag tror nog det var den godaste jag druckit. När allt var klart gick vi sakta ner samma väg vi halvsprungit upp för och njöt av den otroligt fina utsikten som fanns längs vägen. Denna gång som man och hustru.