I alla tider har människor varit på flykt. Från fattigdom, förföljelse och krig. Målet för många har varit Sverige. Särskilt under och efter andra världskriget.
Mina farföräldrar öppnade sitt hem för en norsk flicka och en finsk pojke, två så kallade krigsbarn. Trots att det var trångt i stugan.
Det var en självklarhet för farmor och farfar, och många andra familjer, att skänka trygghet när övriga Europa stod i brand.
Världskriget är över sedan länge, men de väpnade konflikterna fortsätter. Det avspeglar sig i befolkningen i bland annat Kisa.
I mitt arbete som reporter har jag genom åren kommit i kontakt med personer som har tvingats överge sina urspungliga liv för att hitta en ny framtid i Sverige.
Om några av dem vill jag berätta.
Det är människor som har mötts med förståelig försiktighet.
Så har det alltid varit människor emellan. I släkter, gårdar, byar, samhällen, städer och länder.
Men vaksamhet har även gått hand i hand med illasinnad misstänksamhet eller rentav fientlighet.
Berättelserna om "dom där", om "dom som är så konstiga", om "dom som inte hör hemma här", har spridits som vandringssägner.
Om grekiska familjer som bröt upp parkettgolven i de nya hyreshusen i Kulla för att odla potatis.
Om jugoslaver som höll höns på balkongen och gris i badkaret.
Om muslimer från Bosnien som hot mot ett kristet Sverige.
Om iranier och irakier som vandrande sprängladdningar.
Och nu, somaliska barnfamiljer som fyller barnvagnar med mat för att sedan lämna butiken utan att betala.
Om de nya svenskarna har det även sagts att de tagit jobben, varit för högljudda, tagit för mycket plats, gått i bredd på trottoaren och som dragit Sverige ner i fördärvet.
Med start på måndag inleds Correns artikelserie Det nya landet. I sju avsnitt presenteras sju personer som av olika anledningar slagit ner sina bopålar i en helt ny livsmiljö.
För några är flytten till Sverige och Kisa avlägsen i tid. För andra lever den i färskt minne. Så nära att vissa detaljer i flykten är för känsliga för att redovisa med tanke på personens säkerhet.
Det är människor som har gått från att betraktas som en anonym flyktinggrupp till att bli självklara individer i samhället. Det är "dom där" som blivit en del av oss.
Med förmågor och brister. Med tio fingrar, tio tår. Med själ och hjärta. Med oro, sorg, men också glädje. Med vilja och en tro på framtiden.
Människor som du och jag.