Jag minns tydligt i våras när Stefan Löfven meddelade att gymnasieskolorna skulle gå över till distansundervisning. Alla mina kompisar lade ut inlägg på sociala medier där de jublade, "vi får vara hemma", "så himla skönt".
Jag klandrar ingen, kände precis likadant.
Första dagarna var roliga. Vi fick lära oss hur Google Meet fungerar, jag kunde ta långa sovmorgnar och äta frukost klockan tolv. Det värsta var kamerorna, att visa sig utan smink och med halvrufsigt hår var ingen höjdare. Vi slutade använda kamerorna efter en dag, något lärarna var tvungna att acceptera.
Jag tänkte inte så mycket på att jag miste kontakten med många av mina kompisar. Jag har alltid tyckt om att vara själv, men ensamheten blev väldigt påtaglig efter bara någon vecka. Jag var ju van att möta vännerna i skolan varje dag, nu blev det bara ibland på fritiden.
Psykiska påfrestningar kom smygande. Känslan av ensamhet och prestationskrav blev stark, minns att jag ofta tänkte "vad gör jag med mitt liv?" Jag kunde inte göra så mycket just då har jag insett i efterhand.
Vi fick komma tillbaka till skolan efter sommaren, det var en underbar känsla. Konstigt att tänka att jag saknade skolan, men det gjorde jag verkligen. Att få sitta på skolcaféet och prata om sådant som egenligen är helt ointressant, gå in i klassrummet där verkliga personer sitter och äntligen ha en vardag igen.
I slutet av november stängde skolan ner igen. Skillnaden nu var att jag var mentalt förberedd.
Jag försöker hålla rutiner så gott jag kan, gå upp vid en viss tid varje dag, klä på mig riktiga kläder och sätta mig vid ett arbetsbord. Alla de knep som jag har iscensatt för att isolationen inte ska bli så stark.
Jag har kontinuerlig kontakt med kompisarna, både genom sociala medier men också Google meet där jag och min bästa vän pratar varje dag. I helgen tittade jag och några vänner på Da Vinci-koden tillsammans via Netflix Party. Det var lite speciellt men väldigt roligt faktiskt, jag kände mig inte ensam för en gångs skull.
Under hela uppväxten har jag haft en viss inställning till skolan. Men distansundervisningen har fått mig att inse att skolan ger så mycket mer än bara tufft skolarbete. Skolan ger rutiner, social tillhörighet och en viktig vardag. Jag har aldrig mått bättre än när vi fick komma tillbaka till skolan efter sommaren.