Att Sydkorea och Nordkorea vandrade in på Olympiastadion bakom gemensam flagga, och att de ställer upp med ett gemensamt damlag i hockeyturneringen, är politik på högsta nivå – och en enorm propagandaseger för Kim Jong-Un.
OS-invigningar har ju alltid varit en manifestation av hemmanationen. Ohämmad nationalism med flaggor, sång och höga politiska ledare på läktarna, vinkandes så där lagom stelt. Allt det där visste såklart Kim Jong-Un, det var det han befarade, det han stoppade, när han förhandlade fram Nordkoreas del i invigningen.
Sydkorea vek sig, gick med på gemensam inmarsch, gemensam flagga och till och med, hur otroligt det än må vara, ett gemensamt damhockeylag.
Tidernas OS-blåsning helt enkelt. Grattis, Kim Jong-Un.
Där stod Sydkorea med sin fest, 134 miljarder dyr, så mycket kommer tydligen OS att kosta, och fick se alla blickar delas med Nordkorea, grannen som man faktiskt fortfarande befinner sig i krig med.
Ja, det är ju så, att det tillfälliga vapenstillestånd som avslutade Koreakriget 27 juli 1953 fortfarande råder, snart 65 år senare. Något permanent fredsavtal har Sydkorea och Nordkorea inte lyckats enas om.
Att i det läget, efter ett 2017 där Kim Jong-Un och Donald Trump ökat spänningarna med sitt min-kärnvapenknapp-är-större-än-din-bjäbbande, vandra in tillsammans på en OS-invigning, det blir bara absurt.
Vem tror de att de lurar? Var det någon i hela världen som lade huvudet på sned och tänkte ”Gud så vackert! Nu blir det fred!”?
Om så var fallet hoppas jag någon kramar den naiva kraken.
Nej, Kim Jong-Un gapskrattade säkert, Donald Trump svor lika säkert och det sydkoreanska folket suckade, luttrade som de är efter decennier med den högljudda grannen i norr, där rövarhistorier, hot och kärnvapentester har avlöst varandra.
Är det något experterna är överens om så är det att Nordkoreas kärnvapentester kommer att fortsätta efter OS och Paralympics, precis som de gjorde efter OS i Turin 2006, då de båda länderna också marscherade in jämsides på invigningen.
Den gången, 2006, dröjde det åtta månader till nästa test. Den här gången tror expertisen att det på grund av Donald Trumps hetsande kommer att ske betydligt snabbare.
Invigningens slagord, fred, harmoni och passion, är lovvärda, inte minst i en så laddad region som Koreahalvön, men de hade känts mer smakfulla, mer angelägna, utan den påklistrade propagandan om ett enat Korea.
Efter alla robotar Nordkorea skjutit över Japan måste det varit ett frostigt värre på Olympiastadions hedersläktare, där både Kim Jong-Uns syster Kim Yo-Jong och Japans premiärminister Shinzo Abe fanns. Plus USA:s vicepresident Mike Pence i sällskap med Fred Warmbier, pappan till den amerikanska student som avled förra året efter att ha suttit fängslad i Nordkorea i 17 månader.
Så visst är OS politik, men att tro att en plötsligt sammankallad gemensam inmarsch ska lösa en snart 70-årig konflikt, det är att ha övertro på den olympiska rörelsens makt.
Låt spelen börja.