Det är dags att hämta ner lådan från vinden och plocka fram julens glitter. Att öppna upp jullådan är en som en julafton i sig. I den dunkla röran, som slarvigt packades ner någon gång strax före tjugondag knut i början av året, trängs kulörta kulor med trassligt glitter och en tålamodsprövande julgransbelysning. Men längst ner under krafset döljer sig högtidens främsta skatter. En knölig stackars tomte, omsorgsfullt monterad av en liten barnhand, med ett huvud av flörtkula och kläder av rött, frasigt silkespapper. Ögonen som med största möjliga precision har placerats mitt i ansiktet pekar åt olika vädersträck. Det är svårt att låta mungiporna peka neråt åt den synen.
Eller påfågeln med sin pompösa stjärt i veckat rött papper och en hals av blå piprensare, som har fått trona i toppen på granen de senaste tio åren. Skapelserna är egentligen ganska anskrämliga, men samtidigt betydelsefulla i all sin fulhet. En liten människa har lagt ner sin själ i de där tokroliga skapelserna.
I mitt barndomshem finns två alster som fått hela familjen att brista ut i gapskratt (eller hånskratt?) varje år som julen skulle plockas fram. Dagen före julafton såg alltid likadan ut. Då firades lillejul och medan pappa lagade janssons frestelse och mamma stressade med de sista julklapparna låg ansvaret att klä granen på mig och min syster. På cd-spelaren snurrade Carolas "Jul i Betlehem".
Inga överraskningar, men ändå fyllda av spänning och förväntan. Vi visste vad som skulle komma. Först glitter och kulor, änglar i halm och så skrattsalvorna när min skidåkare och syrrans lertomte dök upp ur röran. Den stelbenta skidåkaren sågade jag ut i träslöjden på mellanstadiet. Den ser ut som den knasiga emojin, med ögon som pekar åt varsitt håll och tungan hängandes. Syrrans tomte är en konformad lerklump insvept i halsduk och luva av filt. Varken ögon, näsa eller mun hann torka innan hon råkade sätta tummen mitt i fejset och alltihop smetades ut till ett odefinierbart plyte.
Det är inga snygga skapelser, men de har fortfarande sin givna plats under granen. Hedersplatsen.
Min egen jullåda fylls sällan på med nytt. Mormors gamla gran i trä med plats för elva julgransljus, mammas halmänglar och barnens egenskapade alster, som de säkert också kommer att skratta åt, år efter år.