Det här är en vitbok för Linköping – och för ÖC

Johan Perwes bok ”Bländad av brunt – nazismen och motståndet i Linköping 1933–1945” är en vitbok för Linköping – och för ÖC.

Konstapeln "Kalle Hasing” Johansson drog blankt för att hindra uppretade Linköpingsbor att på Bokhållaregatan attackera flyende nazister. Foto den 5 september 1943.

Konstapeln "Kalle Hasing” Johansson drog blankt för att hindra uppretade Linköpingsbor att på Bokhållaregatan attackera flyende nazister. Foto den 5 september 1943.

Foto: Bild Linköping/Hans Merseburg i Einar Jagerwalls samlingar.

Krönika2022-11-01 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det var 5 september 1943. Nazistiska partiet Svensk socialistisk samling hade just hållit möte i centrala Linköping. Partiledare Lindholm hade föreläst i Arbetarföreningens lokal om vikten av ett parti som SSS. Ett 50-tal representanter från främst Linköping, Norrköping, Vadstena och den östgötska landsbygden deltog.

När mötet var slut väntade uppretade demonstranter på Bokhållaregatan, redo att göra upp med de nazistiska landsförrädarna. Knytnävar, äpplen, gatstenar och cyklar användes som tillhyggen när de båda grupperna drabbade samman. Även partiledare Lindholm fick ta emot sparkar och slag och skrev senare i sin dagbok att ”Linköpingskravallerna var bland det riskablaste jag upplevt”.

Lokaltidningarna och rikspressen basunerade ut ”kravaller”, ”gatuslagsmål” och ”nazistjakt”. Östgöta Correspondenten antydde att nazisterna bara var offer och höll folkmassan utanför möteslokalen som ansvariga. Nazipressen gick längre och jämförde kravallerna med Linköpings blodbad. 

Fotot när polisman Karl Gustav ”Kalle Hasing” Johansson drar blankt mot folkmassan på Bokhållaregatan är välkänt för oss Linköpingsbor. 

Varför blev just Linköping ett fäste för nazister under 30-talet? Och vad var medias roll?

I min hand vilar tungt historikern Johan Perwes bok ”Bländad av brunt – nazismen och motståndet i Linköping 1933–1945”. Det är ett stycke mörk undangömd Linköpingshistoria som jag får ta del av. Och Östgöta Correspondenten är en stor del av allt detta mörka.

Jag skriver inte Corren utan tar efter Perwe som genomgående kallar tidningen för ÖC. Han vill på så sätt skilja dåtidens tidning från dagens Corren, eftersom ”det var en annan tidning än vad Corren är idag”.

Men vad var ÖC för tidning? Kort sagt: en främlingsfientlig, antisemitisk och pronazistisk tidning som ivrigt hejade på Tyskland. Och det genomsyrade hela tidningen. Från ledare, nyheter och utrikeskrönikor till insändarsidor, ända till krigsslutet.

Perwe menar att ÖC var tongivande: ”Det skrivna ordet i regionens inflytelserikaste och största landsortstidning bidrog till att förstärka och legitimera tyskvänlighet och pronazism i Linköping.” Skrämmande nog verkade den pronazistiska hållningen uppskattas av Linköpingsborna eftersom ÖC:s upplaga ökade med 20 procent under krigsåren.

De pronazistiska och tyskvänliga exemplen i tidningen var otaliga. Ett av dem på ledarplats ansåg att judarna själva hade dragit olycka över sig, och kristallnatten var bara ett exempel. ”Den historiska erfarenheten visar, att judarna ha svårt att leva samman med andra folk. Skillnaden i ras och nationell egenart framkallar oundvikliga motsättningar, och judarna bära åtminstone i en del länder, ett stort ansvar för antisemitismens uppkomst”. 

Ett annat exempel är den propagandaresa där ett 15-tal tidningar, däribland ÖC, Aftonbladet, DN, TT och SvD, bjöds av tyska utrikesdepartementet till Tyskland, Frankrike och Belgien. ÖC:s chefredaktör rapporterade hem om den goda viljan tyskarna hade visat fransmännen efter den genomförda ockupationen, och hur tyskarna ”hjälpt till att röja upp i slumkvarteren, fått fart på kommunaktionerna, hjälpt människor hem och ordnat med folkförsörjningen”.

Jag tänker att det här är en vitbok för Linköping. Och det är en vitbok för ÖC.

I bokens förord skriver Johan Perwe att arbetet med boken har varit allt annat än lätt. Människor har varit ovilliga att lyfta på locket och se vad som kryper fram. Det har funnits oro och motvilja. Att i det lilla tvingas inse att ens kära pappa bar på nazistsympatier är säkerligen svårt att smälta. Likaså att i det stora inse att Linköping var ett starkt nazistfäste. Det fanns betydligt fler sympatisörer i Linköping än i Norrköping, procentuellt sett. Andra platser som stack ut var Mjölby, Motala och Vadstena.

Men varför rota i detta elände? Det är nästan 90 år sedan. För att det hjälper oss att förstå den tid vi lever i nu. Och för att det fortfarande finns antidemokratiska krafter i vårt samhälle. Därför får vi aldrig luta oss tillbaka och tänka att vår demokrati är stark och att vi har lärt oss något av historien. Det är ju snarare så att det är något märkligt bekant över historien. Aningslösheten känns igen. Naiviteten. Och främlingsfientligheten likaså. Att på riktigt tro att andra människor är olika oss och att de dessutom är våra största fiender.

För det offentliga samtalet har den senaste tiden handlat mycket om ett vi och ett dom. Vi får det bra om dom försvinner. Språkbruket har glidit mot en hårdare ton, sömlöst, men vad försvinner den tonen till slut i? 

Vi har ett polariserat samhälle där rasistiska och främlingsfientliga budskap normaliseras. Och plötsligt blir ord till händelser. Putins krig mot Ukraina. USA:s kongress stormad av människor dirigerade av Trump. Pressfriheter begränsas.

Vi ska inte gömma. Vi ska inte glömma. Fram i ljuset bara. Jag önskar att alla Linköpingsbor läser den här boken. För välinformerade medborgare är en förutsättning för demokratin. Nu känner vi till den här delen av Linköpings historia. Tack vare dig Johan Perwe och ditt gedigna arbete. Och vi måste vara vaksamma, ständigt på tårna för att skydda vår demokrati och mänskliga rättigheter.