Mamma klev ombord på Sverigebåten tillsammans med hundratals andra barn. Resan var lång för en fyraåring. Mamma mindes att de fick sitta under däck, de fick kex och en namn- och adresslapp runt halsen.
Två dygn senare stod de båda systrarna på tågstationen i Varberg och väntade, systrarna fick veta innan de åkte att de skulle bo i samma familj. Vad som än hände så hade de varandra. De höll krampaktigt i varandras händer. Det kom inte en familj, det kom två. De båda flickorna fick dras isär från varandra, gråtande och skrikande. Nu var mamma ensam i ett främmande land, med ett främmande språk, tillsammans med främlingar.
Ett öde hon delade med 70 000 andra finska krigsbarn.
Att fly från sitt land får konsekvenser inte bara för den som flyr, flykten och det trasiga går i arv. Att skilja barn från sina föräldrar som man gjorde då har kritiserats efteråt. En del krigsbarn vittnar om psykiskt lidande och några försökte kräva svenska staten på skadestånd.
För mamma satte bortlämnandet djupa spår. Hon fick ofta höra att hon skulle vara tacksam för att hon togs om hand. "Hur kunde människor säga så när jag togs från min mamma?" Att ta hand om barn blev ett kall för henne, hon utbildade sig till förskolelärare. Men sina egna fyra barn förmådde hon inte lämna bort ens till dagis. Hon började inte arbeta förrän jag var i tonåren.
För två år sedan gick min mamma bort. Hon försvann dock tidigare än så eftersom hon drabbades av demens. Ju längre demensen gick, desto mer skymtade hennes rötter. Till slut fanns bara Finland kvar. På hemmet där hon tillbringade sina sista två år spelade vi finsk musik för henne. Säkkijärven polka spelade vi om och om igen, även vid hennes dödsbädd, hon lyfte armarna då, taktfast till musiken, alltjämt blundande. Den sången finns djupt i den finska folksjälen, eftersom den spelades på radio för att störa den sovjetiska arméns radiosignaler, vilket lyckades.
På söndag är det Mors dag. Jag tänker på alla de barn som än i dag skiljs från sina föräldrar, från sin mammas trygga famn, på grund av oroligheter i världen. Under sex års tid, sedan flyktingkrisen 2015 bröt ut, har vi fått se detta på nära håll. Vi minns bilden på den drunknade treåriga pojken Alan Kurdi. Det pratades då om att bilden skulle påverka och förändra. "Det här får inte hända", hette det då. Men det fortsätter att hända. Förra året omkom 2 200 människor i sitt försök att nå Europa. Många av dem är barn. Många av dem är mammor.
I helgen rapporterade medier att drunknade barn har flutit i land på en libysk strand. De tros ha omkommit en knapp månad tidigare när en gummibåt förliste utanför Libyens kust. En tidning varnar sina läsare för starka bilder, och ja, de är fruktansvärda.
En ljus historia som sprids i sociala medier är bilden ovanför. Det är bilden där Juan Francisco Valle i det spanska civilgardet räddar ett spädbarn i vattnet utanför den spanska exklaven Ceuta. Enligt uppgifter var barnet fastsurrat på sin mammas rygg, då hon simmande försökte ta sig till exklaven från Marocko. Hur det gick med barnets mamma vet vi inte.
Räddningen är ett mirakel förstås. Vi som någon gång har hållit och pysslat om ett spädbarn vet hur ömtåligt det lilla livet känns. Som att sköta om en liten porslinsdocka. Jag minns oron för att jag inte gjorde rätt. Tänk om den lilla bebisen låg i vagnen och blev kall? Var det inte lite dragit ändå? Eller tvärtom, om det var för varmt i vagnen? Oj, sol rakt i ansiktet!
Och så den här bilden. En bebis i Medelhavet. Utan sin mamma.
Det finaste med Mors dag är att kunna fira den. Att få träffa sin mamma eller att ringa till henne. Ett par år innan min mamma gick bort tecknade jag ner hennes historia. Det är jag tacksam för, eftersom min släkts historia på mammas sida försvann med henne. Att morfar dödade en ryss med en bajonett i en skyttegrav, något han drömde mardrömmar om resten av livet "det var bara en liten bonnpojk", är en av alla historier som jag har fört vidare till mina barn.
Det finaste är också att som mamma bli firad. Att barnen smusslar med små presenter, kaffe på sängen och, som när de var mindre, alla barnteckningar.
På Mors dag tänder jag ett ljus och lyssnar på Säkkijärven polka. Jag är tacksam för den tid jag och mamma fick tillsammans, och att vi inte skildes från varandra i förtid.