För det första: vad är grejen? Var finns egenvärdet i att allt, precis allt, ska vara valfritt? Vilken glädje har vi av att välja på fem sorters mjölk? Vilken lunginflammationshukande medborgare orkar grubbla över den exakta driftsformen på sin vårdcentral? Vem tänker över huvud taget på vilket apotek den går till – mer än att det nu bland all grannlåt sällan finns den medicin man har recept på men däremot en sjuhelvetes massa smink, tuggummin och veckotidningar? Och jag vet att det är fler än jag som bara får ont i bröstet av den ständiga känslan av att ha valt fel el, telefon, skola eller tandläkare.
Så många kränkta
Men den främsta orsaken till att jag vill prata om valfrihet är förstås det där med köttet. Från Motala till Nyköping till Lund känner sig föräldrar kränkta (jo, barnen tror jag faktiskt bryr sig mycket litet) över att deras barn ska behöva gå en hel skoldag utan kött i kroppen. Politiker känner sig kränkta över ett sådant fasansfullt övergrepp på the holy valfrihetsprincip. Och LRF känner sig kränkta för att de får skicka färre kossor till slakt och får fulare tjejer på skolgårdarna (vilket ju är det allra galnaste – de skulle till exempel kunna välja att slå ett slag för mindre men bättre, svenskare och mer ekologiskt kött eller nåt annat win-win i stället för att göra sig till åtlöje).
Skyldighet -rättighet
Den heliga valfriheten, ja. Kom igen. Dagligt skolkött har så klart inget med valfrihet att göra. Lika lite som rätten att dricka Fanta, äta indonesiskt eller bara skaldjur, har det. Köttnormen är stark, men ingenstans står det skrivet att skolan är skyldig att servera kött fem dagar i veckan. Maten ska täcka näringsbehovet och vara billig (tyvärr tycks de sällan ha råd att ha miljövänlighet som ett krav), men det är allt.
Den enda rimliga valfriheten i en skolmatsal är så klart rätten att välja bort saker. Vi ska kunna välja bort kött, fläsk eller gluten av olika skäl. Det kan inte vara en rättighet att välja till saker som kött, läsk eller nasi goreng.
Dåligt val
Framför allt måste vi i detta fall ställa oss frågan om vems valfrihet vi värnar. När vi väljer att vräka i oss kött begränsar vi samtidigt någon annans valfrihet. Vi minskar våra barnbarns möjligheter att välja ett fullödigt liv. Vi minskar möjligheten för människor i andra länder att välja sina liv. Vi minskar framför allt djurens valmöjligheter (jag tror att få av dem aktivt väljer att ligga i en människomage).
Och även för de mest principfasta valfrihetskämparna förstår jag inte varför köttväljarrätten är så abnormt viktig. Att välja att äta kött från morgon till kväll sju dagar i veckan är visserligen ett val, men det är ett på de allra flesta sätt dåligt val. Det finns många andra dåliga val vi inte tillåts göra men som ingen gnäller över. Vi får inte gräva ner gamla vitvaror i naturen. Vi får inte hälla överbliven bensin i sjön. Vi får inte elda plast och kemikalier hemma i lägenheten hur gott det än värmer. Varför? Jo, eftersom det sabbar miljön för oss, våra vänner och kommande generationer.
1990 åt vi bara drygt hälften så mycket kött som nu. Vad tror ni ska hända om våra barn blir utan kött en måltid i veckan? Jo, det ska jag säga: ingenting. De blir inte tröttare, svagare eller fulare. Det som händer är att världen blir lite, lite bättre. Och det är ett mycket rimligt val av en skola att göra.