Klockan 4 smäller det till i sovrummet och jag vaknar med ett ryck. Det är beckmörkt, men jag vet vad som hänt.
Det är råttfällan som slagit igen. Råttfällan som står precis på andra sidan nattduksbordet, mindre än en meter från kudden. Ännu en stackars mus som dräpts. I vårt sovrum. Där vi sover. Eller rättare sagt, sov tills nyss.
Usch, det är verkligen inte trevligt, så om du har musfobi ska du nog sluta läsa nu. Vi som är mitt i eländet har blivit lite härdade, för vad annat kan vi göra?
Jag har skrivit om musjakt på landet flera gånger förut, men jag ber om ursäkt: nu måste jag göra det igen. För vi har aldrig varit med om maken till musinvasion som denna höst. Och tyvärr tror jag inte att vi är ensamma.
Helgen som gick räknade jag in totalt fjorton musfällor i huset (!) och elva i ladugård och bodar. Vi bar ut tretton döda möss och småsorkar under dagarna vi var där. Det är helt absurt, faktiskt. När vi satt i köket och åt i fredags kväll fastnade en mus i en fälla i vardagsrummet och när vi burit ut den och satt oss i vardagsrummet för att titta på tv smällde en av två fällor i köket. Och nästa morgon fanns det nya muslingar i båda fällorna. Alltså, vad är detta?
Det har gått så långt att vi börjar dagen med varsin "musrunda" och kollar fällorna före frukost. Träff varje gång, om man ska vara galghumoristisk.
Jag har hört att det är extremt mycket möss i år, men det här är ju ett skämt. Är vi med i en dokusåpa?
Dessutom, ja, det känns helt sjukt, har vi flera gånger de senaste veckorna haft svårartade besök i trädgården av hungriga vildsvin. Alla, jag säger ALLA, ytor där det finns (ja, där det har funnits, numera) vårlökar som snödroppar, scilla och tulpaner är som nyplöjda. I hela trädgården. Intill en meter från huset. Gaaah!
Och så hemska cov… ja, du vet vad jag menar.
För att behålla förståndet i tider som dessa gäller det att sansa sig. Andas uuut långsamt och tänka att det kunde vara värre. Självklart kunde det vara det – men måste så många prövningar komma på en och samma gång?
Fast ännu är vi friska och håller rejäl distans till allt och alla, så jag ska inte gnälla för högt. Vi hoppas kunna fortsätta stå på benen.
Så jag tänker amatörfilosofiskt: kan det här vara makternas sätt att pröva vårt tålamod? Lära oss att inget är självklart och för evigt.
Jag tar ett djupt andetag och sänker axlarna, tar på mushandskar och öppnar dörren. Tittar åt andra hållet när jag passerar den massakrerade tulpanrabatten. Det. Är. Bara. Att. Hålla. Ut.