Jag var rätt nervös den där dagen 1976 när jag klev in genom grindarna på I 4 i Linköping. Min bild av militärtjänsten var rytande befäl, kadaverdisciplin och ålning i gyttja. Men jag hade inte behövt oroa mig. Försvaret var på väg att förändras, århundraden av strängt auktoritära officerare höll på att ersättas av moderna ledare. Fanjunkarna var fortfarande lite trevande i sina nya roller men vi gillade dem, de var krävande men schyssta.
Vad jag inte förstod var att jag växte upp mitt i en våg av anti-auktoritär samhällsutveckling. Det började redan på 60-talet: Studenterna revolterade och krävde mer delaktighet, och i skolan ersattes kvarsittningar av motiverande samtal. Barnagan förbjöds, människor började säga du till varandra och i tv vågade ”skjutjärnsreportrar” ställa kritiska frågor även till landets högsta ministrar.
Det var resultatet av en debatt som pågått sedan 1945. Europa hade genomlidit två förödande världskrig och många ställde sig frågan: Hur ska vi förhindra att en ny generation unga män och kvinnor aningslöst sluter upp bakom krigshetsande diktatorer?
Svaret kom till stor del att handla om följderna av att växa upp i en auktoritär miljö. Barn som fostrades av auktoritära föräldrar och gick i skolor med hård disciplin tycktes bli mycket villiga att inordnade sig i diktatorernas grymma samhällssystem när de blev vuxna.
Det skulle man ändra på, en gång för alla.
Så började en genomgripande förändring av hela samhället som var särskilt tydlig i Sverige. Lärare, läkare, arbetsledare, politiker och höga chefer skulle gå från att vara auktoritära till att bli auktoriteter, vilket är något helt annat. En auktoritet är någon man lyssnar på, lutar sig mot och litar på.
Lätt blev det inte. Vill vi ha lydiga eller upproriska barn? I skolans värld brottas man fortfarande med frågan om hur man skapar studiero i klassrummet med ett icke-auktoritärt ledarskap.
Under flera decennier var de auktoritära ledarna helt ute. Men så kom en plötslig vändning, och drömmen om den starka ledaren vaknade igen. Inom loppet av bara några år har högernationalistiska ledare fått stora framgångar i Polen, Ungern och Frankrike. I USA stormar Trump fram. Överallt hyllar människor de aggressiva männen som hånar demokratiska värden. De nya ledarna vet hur de ska locka massorna, budskapet är gammal och beprövat: Det är här vårt land. Det hotas av främmande människor som är annorlunda än vi. Politikerna är svaga och medierna förljugna. Nu behövs det en stark ledare. Jag lovar er hårda tag, inget mjäkande.
Vad har hänt? Nu är analysen delvis en annan. Det finns forskare som menar att det som verkligen skiljer dagens västerländska väljare åt är inte var de står på höger-vänsterskalan, utan hur de ser på auktoritära ledare. Det verkar som om många människor, oavsett hur de har vuxit upp, lockas av tanken på den starke, faderlige ledaren. De vill styras av handlingskraftiga män (inte kvinnor) och förhånar de konventionella politikernas vaga maktutövning.
De som kan Europas 1900-talshistoria bävar. Och för oss i Sverige är frågan: Hur yttrar sig den nya vurmen för auktoritära ledare här?